Söndagsmys

Söndag, redan. Om två dagar är det redan två veckor sedan förlossningen och Oliver kom till världen. Helt sjukt vad snabbt tiden går!

Igår hade vi finbesök av Mickis och tant Tell här i Trollhättan. Dem kom förbi för att ta ikapp lite snack samt passa på att hälsa på Oliver nu innan vi snart åker tillbaka till Spanien. Så roligt att träffa bägge två. Vi träffade Tell en sväng när vi kom till Sverige i September men sedan dess har vi inte haft möjlighet att åka till Kungsbacka då vi inte haft någon bil.

Efter att dem åkte hemåt så tog vi det lugnt resten av dagen och på kvällskvisten fick Oliver stanna med sin moster medans jag och Christian tog en sväng till butiken för att köpa in grejer till att laga tacos med samt lite frukt att skiva upp.

Idag vaknade Oliver först vid 5-6 och därefter vid 08.30. Gick upp med honom och fick i honom lite mat innan vi gick in och vilade i sängen igen. Han stensomnade mellan mig och Christian så jag lät honom sova så länge som möjligt innan jag väckte båda grabbarna då mamma och pappa ville ha foton på barn och barnbarn med familjer.

Oliver var måttligt road när det var dags att byta blöja, få på sig kläder och gå upp. Men efter lite mat somnade han och sov igenom hela photoshooten, haha. Får uppdatera med lite bilder senare idag när vi gått igenom alla. Det blev nämligen en del…

Nu har vi slagit oss ner i soffan och Oliver sover i sitt nest här bredvid. En film och frukost är nästa punkt på dagens schema.

 

Grå himmel och vattenpölar

Som rubriken lyder.

Jag har precis gjort mig min första kopp kaffe efter att Oliver kom till världen… To be honest så har jag druckit en kopp under hela graviditeten, dessutom i början, så det var ett tag sedan sist. Utanför fönstret är det mulet och trist och ännu värre känns det när Christian pratade med sin mamma i telefon tidigare som då meddelade att det är 26 grader i Spanien. Vad jag längtar tillbaka!

Det närmar sig åtminstone hemgång. Ska ringa skatteverket och kolla hur det går med registreringen av Olivers efternamn då detta verkar vara det som tar tid för stunden. Pratade med dem igår och då hade dem inte fått in faderskapspapperna vilket i sin tur leder till att dem inte kan godkänna Seljelid som efternamn på min begäran, innan Christians godkännande kommit in. Senare på eftermiddagen var mamma dock ute och hämtade in posten varpå vi hade fått en kopia på faderskapsintyget hem till oss så jag misstänker att även skatteverket fick in sin kopia igår eftermiddag. Behöver även ringa försäkringskassan då föräldrapenningen inte har registrerats än och jag la in ansökan 15e september.

Inatt var Oliver uppe vid 2 tiden och skulle bestämt vara vaken i en timme innan han somnade om. Var därefter vaken vid 6-tiden i en timme likväl. Sov mellan 07-08 innan han vaknade men då var han fortfarande så trött så han fick mat och somnade om direkt. Vaknade till liv först 11.30 (!) efter det, älskade unge. Kan säga att det var minst sagt behövligt att få sova lite fler timmar i sträck, även fast jag egentligen inte har något emot när han väcker oss hit och dit mitt i nätterna med sina små glittrande ögon. Jag smälter varje gång ändå.

Idag blir det inte många knop gjorda. Pappa, Niclas och Nicole är iväg på mässa men kommer hem ikväll. Mamma är iväg och hämtar Melvin på Göteborgs central just nu så ikväll är vi alla samlade. Förhoppningsvis blir det någon dag i helgen med fint väder och i så fall är tanken att vi ska få lite familjebilder samt bilder på alla kusinerna ihop. För Olivers del så blir det ju alla kusiner på min sida men han saknar en på sin pappas sida, Christians systerson Alexander. Vi får ta lite bilder på dem ihop i december, när dem kommer ner till Spanien inför jul.

Det är så roligt med en ordentlig kamera igen. Ska införskaffa lite olika tillbehör till den successivt men för stunden funkar den som den är och det är ändå roligt att man kan ta ordentliga bilder med lite kvalité. Så småningom ska vi få till en ordentlig bild som vi sen kan skicka in och skriva ut på canvas-duk när vi kommer tillbaka till Spanien.

Spanien, snart, snart, snart…

Nu är det dags för den här mamman att hoppa in i en dusch!

 

En solig tisdag i Oktober

Idag har varit en bra dag.

För det första så sov Oliver jättebra inatt. Han vaknade en gång vid 3-tiden för mat och blöjbyte och sov därefter till klockan 6 då vi repeterade processen. Han var dock fortfarande så trött att han somnade om och vaknade först vid 09.30 (!). Då var han fortfarande nöjd och belåten så vi låg kvar i sängen och myste i en hel timme innan pappa vaknade och vi gick upp.

Vid strax efter lunch passade vi på att låna Sanna och Niclas bil och tog oss en sväng till Överby. Postade papper till skatteverket för att registrera Olivers namn och var inne på apoteket för att köpa magdroppar då han har så ont i magen emellanåt samt att vi tog en tur in på Kappahl för att köpa lite mer minikläder. Jag räknade aldrig med att han skulle vara så liten som han var, så han drunknar mer eller mindre i alla kläder han har förutom ett fåtal plagg. Jag vet att han kommer växa ur dem snabbt men just nu behöver vi tvätta varannan dag för att ha något att klä på honom så jag kände ändå att vi behövde fylla på med några få bodies och pyjamas i alla fall. Bilder på inköpen kommer imorgon!

Oliver sov så gott i vagnen så vi passade även på att äta frukost/lunch/middag i ett mål när vi ändå var iväg. Det var ett tag sedan sist vi åt tillsammans på en ordentlig restaurang så det var välförtjänat och mysigt. Lillkillen vaknade strax innan vi var färdiga men vi slängde ihop lite ersättning och han höll sig lugn och fin.

Väl hemma myste vi ner oss i sängen och drog på en serie som slutade med en middagslur för min del. Kvällen har sedan dess bestått av en lång varm dusch och ja, ungefär det. Nu ligger vi i sängen och Oliver har somnat. Han sover dock väldigt oroligt och verkar ha ont i magen igen.

Jag tror inte det finns något värre än att se sitt barn må dåligt. Att vara så oerhört maktlös och inte kunna göra någonting för att få honom att må bättre. Känner mig gråtfärdig när hans skrik blir så brutalt och man verkligen känner hur hela han spänner ihop sig i famnen. Jag är så lycklig som har världens finaste sambo och son, det bästa jag har, men med handen på hjärtat är det nog också min största svaghet. Inget är så sårbart som om något skulle hända dem. Självklart kan man inte gå runt och vara orolig över saker som kan hända hela tiden, men man påminns om det stundvis, framför allt nu när Oliver haft så ont. Mitt hjärta brister varje gång.

Det senaste har jag till och med glömt bort att jag fyller år imorgon, även om jag påminns om det till och från. För mig är det ingen big deal egentligen. Jag bryr mig inte speciellt mycket men när alla frågar vad jag önskar mig så har jag absolut inget svar. Vad finns det kvar att önska sig? Materiella ting går inte att mäta sig med de människor jag har i livet runt omkring mig. Våran lilla familj, familj och vänner. Det är liksom allt, jag behöver inget annat. Jag förstår principen att folk vill ge presenter på födelsedagar och så, jag är likadan och spenderar mer än gärna pengar på andra om det finns men vad gäller mig själv så finns det liksom inget jag känner att jag verkligen vill ha. Åtminstone inte för stunden. För mig räcker det att vara uppskattad och känna sig älskad, sånt mäter så mycket högre än presenter någonsin kan göra och det tror jag egentligen i grund och botten gäller alla.

Hur som helst, Oliver börjar vakna till liv med spända rörelser grimaser och mammarollen behöver prioriteras. Våran godbit får stå för bilden som avslut. Sov gott!

Bebisbubbla

En vecka har passerat. En hel vecka med våran son. W o w.

Jag vet inte riktigt vart dagarna tar vägen, jag hinner inte med alls. För en vecka sedan låg vi på förlossningsrummet och om några timmar är det exakt en vecka sedan vi träffade honom för första gången. Den där lilla killen med tio små fingrar och tio små tår som numera förgyller våran vardag. Det är ganska fantastiskt ändå hur en individ kan ligga i magen i 9 månader och sakta, sakta utvecklas från en liten spermie och ett ägg till en komplett liten varelse.

De senaste dagarna har jag verkligen levt i den lilla bebisbubblan. Jag tror fortfarande jag har ganska svårt att förstå att våran bebis faktiskt är här. Att det är våran son som vi ska dela resten av våra liv med. Vi ska finnas där från dag ett och längs med vägen, från första ordet, första steget till skolgång, kärlek och mest troligtvis även genom svek och tårar. Att vara med och hjälpa honom att växa upp till att vara en god medmänniska, i alla lägen.

Denna veckan ska vi få ordning på pass och papper för att snart kunna resa tillbaka till Spanien igen. Vi längtar tillbaka båda två kan man lugnt säga. Att komma hem till våran lägenhet, vårat sovrum, våran säng. Förhoppningsvis får jag tillbaka min mysiga pojkvän i samma veva eftersom han nu i en veckas tid mer eller mindre tillhört Oliver, som sover stadigt emellan oss. Varför nämnde ingen att få barn innebär att man måste dela sin partner med någon annan?

Idag tittade Emmelie förbi med Penny, en gatuhund som vi omplacerade hos henne i Januari i år. Vi tog Oliver i vagnen och promenerade ut i solen för att få lite frisk luft, något vi haft alldeles för lite av veckan som gått. Därefter har vi egentligen bara slappat efter en lång natt med ledsen bebis.

Jag hoppas ni har haft en bra måndag ♥

 

Han är här!

Äntligen, äntligen, äntligen. 

Våran son är äntligen här. Klockan är snart 08.00 och inatt 01.31 tittade han ut, 47 cm lång och 3106 gram perfektion!

Vi åkte iväg till sjukhuset igår för läkarbesök och kontroll då vi gjorde ett misslyckat igångsättningsförsök förra veckan. 10.30 hade vi tid och vi hade egentligen inga förväntningar på att bli kvar då Näl varit smockfullt men jodå. Livmodertappen hade utplånats av cytotecen förra veckan så dem satte in en bard-kateter, en såkallad ”ballong”. Vi gick över till förlossningsavdelningen och checkade in på rum 1, fick en kanyl i handen och sen kunde vi göra lite vad vi ville tills vi behövde vara tillbaka klockan 14 då ballongen skulle spännas.

Vi tog bilen hem snabbt för att hämta våra väskor samt stannade förbi maxi på vägen för att köpa lite gott med tanke på att läkarna förvarnat oss om att det kan bli en långdragen process och att vi kanske blir kvar i flera dygn. Det måste sett ganska roligt ut ändå när jag kom gåendes med en nål i ena handen, sjukhusband om den andra handleden och höggravid. Utöver det gick jag sakta och som en pingvin, med tanke på ballongen. Haha!

Väl tillbaka på sjukhuset så gjorde vi CTG och lyssnade på bebis innan vi skulle spänna ballongen. Ballongen trillade ut och ny undersökning gjordes. Jag ville nästan jubla högt genom hela rummet när barnmorskan sa att hon skulle spräcka hinnorna och att vi skulle komma igång med värkstimulerande dropp. Den lyckan. 14.15 forsade vattnet ut och vi fick order om att ta en promenad runt området för att se om värkarna skulle komma igång av sig själv, annars skulle dem börja med droppet redan 15.15. Vi promenerade runt byggnaden ute i solen och njöt en stund. Det kändes så overkligt. Vi hade väntat så länge på detta och nu var dagen här.

15.15 sattes droppet igång och var 20e minut höjde dem styrkan. Passade på att vila en del i början men vid 18 började värkarna med mer kraft. Satt och studsade en stund på pilatesbollen innan jag bestämde mig för att ta ett bad. Insåg dock ganska snabbt att det inte alls var bekvämt att sitta ner längre och var nog inte i badkaret i mer än 10-15 minuter. Kom upp därifrån och stod och hängde på sängkanten i timmar. Verkligen timmar. Vid 19-20 började värkarna komma med såpass kraft att lustgasen kopplades in. Jag hade redan från början bestämt mig för att jag inte skulle ha epiduralen, så den kom inte på tal där och då. Efter detta tappar jag tidsuppfattningen… Jag vet faktiskt inte riktigt vad som skedde när exakt, men jag minns att jag stod och gungade på sängen när barnmorskan erbjöd att läkaren kunde lägga bedövning mot livmoderhalsväggen. Det innebar 4 små sprutor vaginalt. Jag sa ja och läkaren kallades in. Jag minns att det kändes som att jag drömde, jag var knappt medveten om att hon la bedövningen, men att ligga i sängen igen gjorde ont. Huvudet snurrade av lustgasen.

Efter bedövningen så släppte äntligen lite av trycket så jag kunde lägga mig i sängen och vila för första gången på många timmar. Både jag och Christian slumrade till men vaknade av att rummet fylldes av barnmorskor, undersköterska och läkare. Bebis hjärtljud sjönk kraftigt och dem gjorde sig redo för akut kejsarsnitt men efter att dem kopplat bort droppet så började hjärtat komma ikapp lite. Dem bestämde sig för att avvakta och låta droppet vara av en stund så att både jag och bebis skulle få vila och återhämta oss. Det dröjde dock inte lång tid innan värkarna var igång utan droppet och jag var hängandes på sängkanten igen. Efter en stund kopplades droppet på för att få processen att dra på lite mer och jag minns inte när detta gjordes eller hur lång tid det tog innan krystvärkarna kom igång, däremot minns jag att barnmorskan sa envetet flera gånger att jag kanske skulle gå och kissa medans jag försökte få fram att han var på väg ut. När dem tittade efter utbrast hon att hon såg huvudet och slutspurten drog igång.

Det var nog inte en jättelång process i att krysta ut honom vad jag minns. Ont? Absolut. Lustgasen var fortfarande min bästa vän. Vid ett tillfälle sa hon att jag inte fick lov till att krysta och där och då minns jag att jag blev väldigt upprörd men så småningom så bara det knäppte till vid en krystvärk och ut kom hela bebisen. Den lättnaden när man hör bebisens skrik. Lättnaden när smärtorna bara slutar på en millisekund. Det är en helt otrolig upplevelse och jag önskar att alla skulle haft den möjligheten att få genomgå en förlossning lika bra som jag upplevde att min var. Kroppen är sååå fantastisk! Det var minst sagt en mäktig upplevelse.

Vid 05 kom vi över till BB och har äntligen fått lite sömn. Jag är nog fortfarande i sån extas över allt som skett så jag sov lite halvt i 1-1,5 timme och har nu precis kommit ur en dusch. Ska vila en stund nu innan vi vid 09 ska in på kontroll hos barnläkaren.

Tänk att han är här, våran lilla fina friska pojke.

Välkommen!

För några månader sedan tog jag upp bloggandet igen, efter att ha funderat fram och tillbaka på det en period. Sedan dess har det blivit en del följare och för att inte förvirra någon så har jag tagit bort tidigare inlägg på grund av att jag har bytt portal. Detta gjorde att bilderna från tidigare inlägg helt raserade i kvalité under överföringen och jag kände att jag lika gärna kan börja om från scratch på denna sidan. It’s still me bakom tangenterna för dem som varit med tidigare, och för er andra följer en kort presentation nedan.

Sandra heter jag, en snart 22-årig Trollhättebo som förflyttat sig till varmare breddgrader i Spanien. Där lever jag tillsammans med min fina sambo, Christian, och våra två katter Tess och Alexis. Vi bor i en fantastisk lägenhet utanför Torrevieja, i ett område som heter Punta Prima, precis intill havets brus. För stunden befinner vi oss dock i Sverige då vi väntar en son som förhoppningsvis snart är i våra armar, mer om detta kommer dock separat.

Bloggen är mitt egna ställe där jag kan dela med mig om vad som sker i våra liv, framförallt för familj och nära vänner med tanke på att vi bor så långt bort. Det infinner sig även dagar då jag struntar i att skriva, för att jag helt enkelt är upptagen med livet i sig eller inte känner för det. Bloggen är för min skull men givetvis får man följa den om man finner den intressant.

Ambitioner/framtidsplaner? Njuta av livet. Leva livet! Våga chansa och inte vara rädd för förändringar. Älska, gråt, skratta, sörj och älska lite till. Lev inte för att jobba, jobba för att kunna leva. Ta vara på nära och kära, finns närvarande. Och viktigaste av allt? – Familjen kommer alltid först.

”Familj är inte en viktig grej. Det är allting.”  -Michael J. Fox