Jag är fortfarande jag

Inatt jobbade jag vaken natt och passade då på att rensa igenom gamla inlägg och utkast i portalen. Jag hittade detta inlägg, ifrån slutet av 2018, när jag nyligen blivit mamma. Det publicerades aldrig. Det kändes som att det var väldigt mycket klagomål där och då, när jag precis fått det finaste livet hade att ge. Men nu i efterhand när jag läser det, så var det bara känslor där och då. Viss sanning, men det var egna känslor som jag inte kunde påverka själv.

”Här är jag. Allting har förändrats och jag är vilsen i det jag innan trodde jag kände till. Jag vet inte längre vem jag är, vem du är, vilka mina vänner är. Vänner har blivit bekanta. Jag har blivit mamma. Ibland känns det som att någon vill ses, men bara om jag kan lämna min familj hemma. Familjen som jag älskar och mer än gärna hade spenderat dygnets alla timmar med. Våran nya familjemedlem på snart tre månader, pojken med världens vackraste leende. Att njuta av en kopp kaffe på morgonen existerar inte längre. Så fort jag vaknar så ska valpen kissas och därefter är jag mamma, mitt nya heltidsjobb. Varje morgon funderar jag på om idag är dagen då han är tillräckligt nöjd för att jag ska hinna duscha en snabbis.

Jag har hela tiden sällskap. Men aldrig har jag känt mig så ensam. Christian har börjat jobba igen. Det är lika tomt varje morgon när han åker, som varje kväll då han jobbar kväll. Jag är oerhört lycklig över det mirakel vi skapat, missförstå mig inte. Men ensamheten tränger igenom ibland. Jag tror inte jag är ensam om att känna såhär. Kanske sitter just du med ett nyfött barn i famnen, hemma, ensam. Som mamma älskar man sitt barn mer än allt i hela världen. Men man ljuger om man säger att förändringen inte är stor. Det är föralltid förändrat.

Häromdagen frågade en vän om hon kunde komma förbi. En annan dag, blev svaret hon fick. Igen..
För just den natten hade Oliver varit vaken mer än han hade sovit och jag var trött. En trötthet som vissa dagar inte går att beskriva. Denna trötthet hade jag aldrig upplevt innan hela karusellen med barn och graviditet.

Men känslan av ensamhet. Att inte vara den aktiva, sociala personen man en gång var skär i hjärtat stundvis. Jag känner inte igen mig själv och min kropp längre. Tröttheten gör att jag inte heller orkar förändra den spegelbild jag ser och föraktar. I 9 månader har jag burit på våran son. Det är fantastiskt häftigt. Men kroppens förändring får mig att hata spegelbilden jag ser, varje dag.

Det är svårt att hålla psyket i schack, när man hör bebisskrik mer än mänskliga ord i vardagen. Och då har vi ändå inte en missnöjd bebis generellt. Varje dag när han somnar för natten, så får jag dåligt samvete över att jag äntligen kan andas ut. Vissa dagar gråter jag av utmattning. Mer ofta än sällan. Men varje morgon orkar jag gå upp ur sängen på nytt, för att jag älskar den familj vi skapat. Jag vaknar upp bredvid mitt livs kärlek och i samma rum sover våran Oliver, mirakelbarnet. Tacksamheten över dem gör allt värt det.”

Snart är det dags för lillebrors ankomst. Jag förbereder mig redan på att magen ska försvinna och lämna en degklump efter sig. Mentalt försöker jag intala mig att jag faktiskt ska unna mig tiden för träning, att orka ta mig upp trots dålig sömn, men att göra det för min egna skull. Att hitta tillbaka till mig själv, för att jag behöver det psykiskt. Jag har insett att vi behöver lära känna fler familjer med barn helt enkelt, bilda oss ett större nätverk när vi kommer hem till Spanien. Människor som är mer där vi är i livet. Planen är också att Christian ska ta ut mer pappaledighet denna gången, eventuellt också fortsätta jobba en del på distans med datorn.

Men, vi kan inte förutspå framtiden. Vi tar det som det kommer. Just i detta ögonblick är jag nog mest stressad över att köket i nya huset behöver bli färdigrenoverat. Prio ett med huset.



Kommentera