Två dagar kvar…

…sen är det dags att sätta sig på flyget till Norge och därefter röra sig mot Sverige och jobb igen.

Imorse hade vi en liten kille som tog sovmorgon, så vid 08 började han muttra lite småljud från sitt rum och jag hämtade över honom till våran säng. Där låg vi och myste en bra stund innan vi kom upp alla tre.

Charlotte, min fransstylist och nagelterapeut, kom förbi och fixade mina fransar medans Christian och Oliver tog en promenad, åt frukost och duschade. Därefter tog vi alla tre en välförtjänad (!) middagslur. Känner mig sååå trött hela tiden och nu här nere så har vi haft fullt upp konstant så vi har inte riktigt haft chansen att njuta heller. Men, efter middagsluren tog vi oss i kragen och åkte en snabbis till habaneras där jag fick köpt två klänningar och därefter till lägenheten och tömde det absolut sista. Så NU, nu ska vi njuta.

Mammas duktiga lilla ❤️ som packade ur alla påsar som mamma packat i.

Lite smågrejer att fixa med i huset utöver tvätt som ska göras, men annars är allt äntligen iordning.

Imorgon kommer minst en byggarbetare för att kolla på vårat kök och ge oss prisförslag. Förhoppningsvis två olika firmor. Sen ska vi bara bestämma oss för vilka som ska riva och bygga och få dem att komma igång medans vi är i Sverige igen. Ska bli spännande att se! Före- och efterbilder ska vi dessutom försöka få till. Tänkte försöka ta lite bilder imorgon för att kunna jämföra sen när allting är färdigt.

Nu ska jag krypa ner under täcket och mysa med mitt stora ❤️ till ett avsnitt innan sovdags. Natti!

Bebis 2020!

Ni läste rätt!

På onsdag kliver vi in i v.20. Men tiden går ju såååå långsamt. 😐 Med Oliver var jag inte alls lika stressad över att tiden gick långsamt. Nu vill jag bara att bebis ska komma så snart som möjligt. Blir tokig!

I December var vi på ultraljud och gissade då på en pojke, vilket barnmorskan bekräftade att hon också såg. Idag var vi på privat ultraljud och fick bekräftat att det är en lillebror som bakas där inne.

Tänk att våran älskade Oliver ska bli storebror. Så go, omtänksam och alltid nära till skratt. Dem kommer förhoppningsvis att ha så mycket glädje av varandra med relativt snål åldersskillnad.

Idag har vi fått mycket gjort, precis som övriga dagar hittills. Uppe med tuppen och städade för fullt imorse samt körde flera tvättar. Åkte vidare till lägenheten och packade ihop en del grejer och mer finns att fortsätta med imorgon. Sen åkte vi till ultraljudet inne i centrala Torrevieja och avslutade på buffé med mina pojkar. Oliver har somnat och vi har gjort oss klara för att hoppa i säng.

Efter att vi har packat flyttkartongerna imorgon så har vi bjudit in lite vänner till kvällen som kommer över för lite grillning och lördagsmys. Lite för att ta ikapp och träffas, eftersom vi snart åker tillbaka till Sverige och inte ses på några månader igen. Men, sånt är livet. En vacker dag är vi här på heltid igen och jag längtar tills dess. Nu ska ett avsnitt slås på och därefter ska jag vara en sån där jobbig flickvän som behöver sova nära (läs; PÅ) för att hålla värmen under natten… 😇

Home sweet home

Äntligen!! ☀️

Igår eftermiddag körde vi Kira till min fina vän Kim i Kungsbacka och därefter begav vi oss till flygplatsen. Vid midnatt mötte hjulen landningsbanan i Alicante, finally. Eftersom våran bil är i Sverige har vi fått låna Christians föräldrars fina jaguar som stod på flygplatsen när vi ankom. 45 minuters bilresa hem och känslan av att kliva ur bilen och se vårat älskade hus igen var fantastiskt. Destu värre, tråkigare rättare sagt, möttes vi av fukt och mögel i huset efter regnovädret som nyligen varit. Vi fick lagt Oliver på sitt rum med välling medans vi fick snabbt fixa det vi kunde för natten.

Idag har vi haft fullt upp konstant. Från att vi gick upp tills nu, när vi äntligen kommit i säng. Började dagen med att hoppa in i en lång, varm dusch. Gjorde oss iordning och åkte till postkontoret för att skicka iväg en reklamation och därefter direkt iväg till shoppingcentret i La Zenia. Åt lite brunch, tapas, innan vi nattade Oliver för en middagslur i vagnen och kikade in i lite butiker. Fick köpt två klänningar, ett par skor och underkläder till mig själv och utöver det fyllde vi på Olivers garderob. Efter en sväng på affären rörde vi oss hemåt för att ta tag i städningen.

Nu ligger vi som sagt i sängen och Oliver sover bredvid. Vi har gått över till mammas och pappas lägenhet då vi tvättade med klorin i huset förut, så det blev lättare att sova här än i huset. Vi har ju inte heller något kök i huset som fungerar, så vi använder bara grillen när vi bor där. Byggarbetarna ska dock inom kort påbörja storrenovering av det lilla befintliga kök som finns och som jag längtar efter resultatet. Just nu är det ett litet, litet rum men två väggar ska ner så att det blir större och mer öppen planlösning. Ska bli spännande att se skillnaden. Vi får ordna före- och efterbilder när allt är färdigt!

Imorgon tror jag att vi ska börja med en promenad vid havet innan vi fortsätter med städandet. 😐 Nu; ett avsnitt av serien Arrow innan sovdags.

Torsdagsmorgon

Bra start på dagen med våfflor! Eller ja, vi startade dagen vid 06, men bättre sent än aldrig?
Om drygt en timme ska Oliver sova middag så fram tills dess är det full rulle med lek och stoj. När han vaknat till liv därefter tror jag att en långpromenad med Kira står på schemat. Kira är en gatuhund från Spanien. Vi har haft henne sedan hon bara var några veckor gammal och jösses vilken resa. MEN, så värt det. Hon är världens finaste familjehund numera, efter många tårar och tveksamheter. När vi fick Kira var hon livrädd för allt, och alla. Människor, andra djur, vinden, havet, möblerna… De första 6-8 veckorna låg hon nästintill under våran säng, konstant. Hon kissade under sängen, hon bajsade under sängen, hon åt under sängen. Hon var helt klart förskräckt. Vi fick dra ut henne, bära henne ut och hon gick inte ett steg fram själv i koppel. Vi kunde vara ute i timmar och som högst så kissade hon på sig av rädsla för något. Det gick vecka efter vecka utan någon förbättring och jag gjorde mig nog nästan lite redo för att avlivning kanske vore bäst för henne. Men vi bestämde oss för att försöka så länge vi bara orkade. Och det är jag så tacksam för idag. Efter de tuffaste veckorna var över så började Kira göra små, små, små framsteg. För vem som helst hade det nog varit skitsamma, så ypperligt små framsteg. Men någonstans såg man den lilla kravaten visa någon liten gnista av vilja och nyfikenhet. Och finns gnistan där, då kan det utvecklas. Vi började därefter se fler och fler framsteg, i tilliten till oss främst till en början. Därefter lite smått mot andra hundar och människor. Våra katter har alltid funkat bra, förutom att hon var rädd för dem från början, men dem lät ju henne vara och likaså hon dem. Efter några månader var hon äntligen så gott som rumsren. Hon gick bra i koppel. Hon lärde sig sitt. Om än extremt sen utvecklingsmässigt mot en valp uppväxt hos en trygg uppfödare, så gick det framåt. Idag går hon för det mesta lös. Vi möter hundar, katter, människor och vilddjur på promenaderna utan att hon går ifrån. Hon är där vi ber henne att vara och hon gör det så bra. Men vi har en lång väg kvar också. Framförallt ensamhetsträning. Hon får panik när vi lämnar henne, även i sällskap med andra människor, även om det är snäppet mer accepterat då. Utöver det så behöver självförtroendet höjas en del och reaktionerna bli lite mer snabba. Hon lyssnar, som sagt. Men ibland måste jag be henne två, tre gånger innan önskvärd reaktion. Det är okej nu, för det är en helt annan hund mot vad vi hade för ett år sedan. Men det är något som ska tränas och förbättras. Igår hittade jag en unghundskurs som ska börja v.6. Så den har jag faktiskt anmält oss till och hoppas att den kan hjälpa oss lite på traven. Om min mamma och pappa kan vara barnvakt de träffarna så är tanken att Christian också ska vara med. Oavsett vad, så är hon en familjemedlem och får leva livet ut hos oss. Hon är en fantastisk hund på alla sätt. Se på dessa bilder nedan, från när hon var liten. Hur kan man någonsin säga nej till dessa ögon?

1 Januari 2020

Då gick vi över på ett nytt år och en ny start för bloggen.

Kort om familjen: Jag, Sandra, är 23 år och bor ihop med sambon Christian, sonen Oliver och hunden Kira. Vanligtvis bor vi i Spanien, men huset är under renovation så vi passar nu på att spendera tiden emellan i Sverige.

Sverige… Ja, vad ska man säga, kallt. Det känns som att man ska frysa ihjäl var och varannan dag men man överlever ändå. Vi räknar med hemgång i slutet av året, förhoppningsvis. Då har vi fortfarande en del kvar att göra med huset, men förhoppningsvis mer inredning och saker som man kan ta successivt under tid. Vi ska ner på ”semester” på onsdag i en vecka då vår gamla lägenhet är såld. Lägenheten ska rensas ut och göras iordning, lite möbler ska flyttas till huset och i övrigt ska vi träffa byggare. Utöver det ska vi ta långa härliga promenader, träffa vänner och njuta av värmen under tiden.

Idag är det inte många knop här i huset. Oliver är helt i hundra, medans vi andra är helt slut efter att ha varit vakna över nyårsslaget inatt. Nyårslöften? Träna. Utöver det? Må bra. Njuta av familjen och livet. Inte lägga energi på människor som inte har i våra liv att göra.

Nyårslöfte: Att tolerera idioter mer, förutsatt att det inte uppmuntrar dem att ta upp mer av min tid.

Nu ska jag hoppa in i en varm go dusch innan vi ska äta middag. Det behövs efter att ha varit ute och nyttjat den lilla snön som legat kvar efter juldagen. Men vi har ju trots allt en pulka-älskare här hemma, så vad gör man inte för de små…