Han, med stort H.

Har ni någon gång varit sådär hopplöst förälskade? Det är jag. Än idag ger han mig fjärilar i magen varje gång jag ser honom.

Visst hade vi setts till lite smått på jobbet tidigare, men inget direkt nämnvärt egentligen. Han kom förbi till min sida kontoret ett par gånger för att charma till sig att jag skulle stanna och larma med nykomlingarna, så att han slapp vänta på sista man. Någon gång funkade det, men inte alla gånger!

Man kan nog säga att han tog mig med storm den där höstkvällen i november. Vi hade firmafest med jobbet då vi precis bytt kontorslokaler och nästan alla våra vänner var på plats. Dem hade hyrt in en grillmästare och köpt in allt från läsk och alkohol till mat och dessert. En jättefin kväll som sedan skulle avslutas på krogen inne i Torrevieja centrum.

Jag var nykter, då jag hade två valpar hemma som jag hittat på gatan, Bella och Bailey, som jag senare behövde hem till.

När vi först kom till krogen så satt vi alla ute. Jag minns att jag och en av mina närmsta tjejkompisar, Penny, satt mitt emot varandra på kanten av långbordet och Christian kom med några fler i efterhand och hamnade mellan oss, på kortsidan. Vi satt och minglade allihopa en bra stund innan vi tids nog förflyttade oss inåt. Åter igen hamnade Christian bredvid mig i soffan och det dröjde inte speciellt länge innan jag kände en arm runt om midjan.

Vi småflirtade och pratade i princip hela kvällen där i soffan tills jag lämnade för att köra hem två av praktikanterna från jobbet som blivit aningen för fulla. Christian frågade hade frågat tidigare om jag kunde köra hem honom också, så jag lovade att komma tillbaka och hämta honom. Sagt och gjort så hämtade jag honom när tjejerna var avsläppta och vi började åka hemåt. Stannade utanför hans lägenhet, där tanken var (det är tanken som räknas!) att släppa av honom, vilket slutar med att vi sitter och kysser varandra istället. Close enough!

Tappade motståndet och vi åkte vidare till mig. Tog valparna på en promenad innan vi gick och la oss. Detaljerna kommande timmar lämnar vi för nu… 😉

På morgonen vaknade jag som vanligt tidigt. Låg gott inkrupen i hans armar med hans varma kropp tätt intill. Det var nästan lite pirrigt att ligga och kika bak på honom när han sov, så sött. Redan där visste jag nog att detta kunde sluta precis hur som helst! Men jag skulle ju inte bara låta honom gå…

Strax innan lunch vaknade han till liv och vi myste till någon film (?) eller serie, jag minns inte riktigt, och han påpekar att jag måste köra honom in till Torrevieja eftersom hans bil står där och han ska jobba kväll 15-23. Så vi fick hela förmiddagen att ligga och gosa i sängen tills jag fick köra honom in.

Ganska säker på att jag ringde Tell, en älskad vän i Sverige, samma dag för att berätta om hela situationen och den söta killen på jobbet hehe…

Sen tog det en stund, i alla fall några timmar, innan han skrev på Messenger och var uttråkad på jobbet. Vi konverserade i timmar, tills han slutade och även efter det. Han hade kommit hem, duschat och efter många om och men bestämde vi oss för att han skulle komma bort till mig, vilket han gjorde. Dagen därpå jobbade vi båda kväll, så vi åkte gemensamt min bil till jobbet. Som om att folk inte förstod… 🤷🏻‍♀️

Det fortsatte kontinuerligt från första kvällen. Vi hade några få nätter ifrån varandra i början, men oj, vad hopplöst förälskad jag blev i den här killen. Han fick mig knäsvag. Jag ville vara med honom konstant. Stalker-varning, men det var faktiskt rätt bra när vi blev placerade om på kontoret så jag kunde sitta och tjuvkika på honom från mitt skrivbord. Vi benämnde oss inte riktigt som i ett förhållande officiellt till en början, men vi bodde mer eller mindre ihop. Han kunde umgås med sina vänner, jag med mina, men vi sov ihop. Hade vi inga planer så umgicks vi med varandra. H e l a T i d e n.

I början av december åkte han hem till sin familj i Norge. I en HEL vecka lämnade han mig ensam. Det kändes, efter att ha varit så tätt inpå någon så mycket, och sen lägga sig i en tom, kall säng. Tyckte så synd om mig själv faktiskt. Är nog fortfarande lite smått besviken över att han inte bara struntade i att åka och stannade med mig istället… Vill minnas att jag bad ganska snällt… skämt åsido.

Han kom tillbaka, vi fortsatte. Vi blev inbjudna till parmiddag på nyår, med två andra par bestående av två svenska tjejer och två norska killar (vilken kombo!) som vi såklart tackade ja till. Min fina vän Lovisa styrde och ställde med den där middagen och fest därpå. En fantastiskt lyckad kväll som jag föralltid kommer minnas. Dukning, mat, champagne. Allt var perfekt. Och jag hade honom. Det som förgyllde allt egentligen. Christian blev måttligt påverkad under kvällen och vid ett tillfälle när Winnie, en annan vän, frågade huruvida vi var ett par eller inte så tittade han på mig och sa ”vi är väl i ett förhållande egentligen”.

Alltså, har man inte sett Christian dricka ett glas för mycket, så kan man inte föreställa sig hur denna scen utspelade sig. Hans ögon blir så slappa, mjuka. Han såg bokstavligen ut som en gullig nallebjörn som pep ur sig de orden. Sååå söt!

Därefter gick det snabbare i svängarna, om det ens möjligt efter vår start. Vi åkte till London i februari, såg på Manchester United. Fick reda på graviditeten i mars, oväntat. En graviditet som vi efter många om och men valde att fullfölja (idag ett val jag/vi är evigt tacksamma för). Thailand i April/Maj. Många mysiga middagar, kvällar, dejter. Sverige i september. Oliver som kom i oktober. Allt detta, på mindre än ett år.

Om jag blev mer och mer förälskad i Christian under vårat första år, så är det INGET mot vad jag blev av att se honom ihop med våran son. Den känslan kommer förevigt vara obeskrivlig, fylld av kärlek. Jag tröttnar aldrig på att se den ihop. Som jag älskar dem båda två, villkorslöst. Ord kommer aldrig kunna beskriva det nog. Men likaså är jag livrädd för att någonsin förlora dem. Tror det är en stor anledning till varför jag hatar att inte ha dem nära, som nu, när dem är i Oslo. Så rädd att något ska hända med det finaste jag har.

Att vi nu dessutom väntar ett till litet mirakel är fantastiskt. Våran familj växer. Tillsammans med personen jag vill spendera mitt liv med har vi skapat en till liten mini-människa som imorse på ultraljud visade sig vara en frisk och välmående.

Så tacksam för den där kvällen. 16 november. Utan den kvällen hade livet kunnat se bra annorlunda ut idag. Men här står jag, fortfarande hopplöst förälskad i honom. ♥️

En gammal, suddig bild från våran gender reveal. Fina vänner som planerade och fixade för oss. Evigt tacksam. Älskar den bilden, synd att den inte togs med ordentlig kamera.

Kommentera