Låt oss prata om det förbjudna.

Barnuppfostran.

Vad är det som händer med barnen egentligen, nästa generation? Som många av er vet så jobbar jag på förskola. Jobbade på förskola ett par år innan Spanienflytten också, så det var egentligen ett ganska solklart val när vi reste hem att gå tillbaka till att jobba med barn och deras fantastiska utveckling.

Men allvarligt? Vad är det som händer? Inte nog med att det ska snålas in med pengar överallt, men nu ska förskolorna helt plötsligt betala för barnens blöjor?! En kostnad alla föräldrar betalar när barnen är hemma oavsett, så varför inte på förskolan? Man ska dra ner på miljoner i personalkostnad och det blir större och större barngrupper på de, redan stressade, pedagogerna som finns kvar. Detta i sin tur som leder till de stunder då bägaren rinner över för att man inte längre orkar. Det blir för mycket. Man har hela tiden stressen över att det behöver göras, och det, och det. Och där klättrar lilla Lisa på bordet, och Adam springer runt med en sax i högsta hugg.

Allt fler blir sjukskriva. Barnen får vikarier. Nya människor. Det testas och körs med dessa oskyldiga (ofta) yngre människorna. Idag bevittnade jag ett barn ur en grupp, som störde en annan barngrupp där barnen åt frukt. En pedagog kämpade med att få barnet därifrån utan att ta tag i barnet eller säga något olämpligt i stundens hetta, när barnet helt plötsligt ryter ut ”du är ful, du är tjock, du är äcklig”. Pedagogen svalde, tog ett nytt andetag och fick fram ”så säger man inte”, med en lite osäker och tveksam röst. Hur bemöter man detta beteende på bästa sätt? Det är ju en sak om något sånt här sker någon gång. Det är trots allt barn, med fantasi och som ibland lär sig ifrån saker de gör eller säger som blir fel. MEN, nu pratar vi om barn som säger dessa saker dagligen. Och inte ett barn ur en hel barngrupp på 30 barn, utan närmare 5-6 stycken.

Jag upplever att det blir värre. Man är inte lika tydlig med gränserna. Varför? Lågaffektivt i all ära, men respekt vinner också respekt. För några år sedan så kändes det som att det var ett sådant barn, i en barngrupp. Och då kunde man få in en resurs vid behov då detta barn tar mycket tid och plats från övriga barn. Det känns som att beteendet växer fram mer och mer med tiden. Kan det ha med att det är mer unga föräldrar nu för tiden? Eller att föräldrar generellt ”daltar” med barnen, för att inte dömas som konsekventa föräldrar? Och hur löser man situationen, när barnen kräver mer men vi ska minska på personalen? Orimligt. Så länge pengar sparas in på fel ställen så kommer det bli mer fel. Och det är våra barn, och Sveriges framtid, vi pratar om. Skrämmande!

Idag sa en liten kille på fem år till mig att han skulle döda mig. Jag bad honom vänligt att ta på sig sina ytterkläder och bara det, det var nog för att han skulle ta sig friheten till att säga något sådant. Och förutom att svara att det inte är okej att säga så, så kan vi egentligen bara nicka, se glada ut och berätta för föräldrarna. Som hälften av gångerna inte tar det så allvarligt med ursäkten ”det är barn”. Nu är jag vuxen. Jag kan hantera att en femåring säger så. Men när det går överstyr då? Och barnen börjar prata med varandra så? För tro mig, det händer redan. Det har redan spårat ur totalt och det borde vara totalt oacceptabelt.

Mer personal till förskolorna! Mindre grupper. Kan barnen inte sköta sig, låt föräldrarna få ta en kompdag för att vara på plats med barnen en hel dag och gå igenom hur man beter sig mot sina vänner och personal. Och ni föräldrar som redan är, prata med era barn! Lär dem att det är inte roligt när någon säger fula ord, svär eller kallar någon för något. Lär era barn hur man är en god vän. Om min son vid 5 års ålder säger meningar som att han ska döda någon, kallar andra för fula, tjocka, f*ttor eller liknande så kommer jag skämmas. Skämmas ihjäl såpass att han inte kan vara på förskola. Jag hade skämts, för det ligger i mitt jobb att lära honom hur man är en bra medmänniska. Om han vid 5 år har lärt sig sådana meningar, så har vi som föräldrar misslyckats med något sååå viktigt. Tänk er för hur ni vuxna pratar framför era barn. Dem snappar upp mer än man tror.

Children learn more from what you are than what you teach.

Kommentera