Torsdagsmorgon

Bra start på dagen med våfflor! Eller ja, vi startade dagen vid 06, men bättre sent än aldrig?
Om drygt en timme ska Oliver sova middag så fram tills dess är det full rulle med lek och stoj. När han vaknat till liv därefter tror jag att en långpromenad med Kira står på schemat. Kira är en gatuhund från Spanien. Vi har haft henne sedan hon bara var några veckor gammal och jösses vilken resa. MEN, så värt det. Hon är världens finaste familjehund numera, efter många tårar och tveksamheter. När vi fick Kira var hon livrädd för allt, och alla. Människor, andra djur, vinden, havet, möblerna… De första 6-8 veckorna låg hon nästintill under våran säng, konstant. Hon kissade under sängen, hon bajsade under sängen, hon åt under sängen. Hon var helt klart förskräckt. Vi fick dra ut henne, bära henne ut och hon gick inte ett steg fram själv i koppel. Vi kunde vara ute i timmar och som högst så kissade hon på sig av rädsla för något. Det gick vecka efter vecka utan någon förbättring och jag gjorde mig nog nästan lite redo för att avlivning kanske vore bäst för henne. Men vi bestämde oss för att försöka så länge vi bara orkade. Och det är jag så tacksam för idag. Efter de tuffaste veckorna var över så började Kira göra små, små, små framsteg. För vem som helst hade det nog varit skitsamma, så ypperligt små framsteg. Men någonstans såg man den lilla kravaten visa någon liten gnista av vilja och nyfikenhet. Och finns gnistan där, då kan det utvecklas. Vi började därefter se fler och fler framsteg, i tilliten till oss främst till en början. Därefter lite smått mot andra hundar och människor. Våra katter har alltid funkat bra, förutom att hon var rädd för dem från början, men dem lät ju henne vara och likaså hon dem. Efter några månader var hon äntligen så gott som rumsren. Hon gick bra i koppel. Hon lärde sig sitt. Om än extremt sen utvecklingsmässigt mot en valp uppväxt hos en trygg uppfödare, så gick det framåt. Idag går hon för det mesta lös. Vi möter hundar, katter, människor och vilddjur på promenaderna utan att hon går ifrån. Hon är där vi ber henne att vara och hon gör det så bra. Men vi har en lång väg kvar också. Framförallt ensamhetsträning. Hon får panik när vi lämnar henne, även i sällskap med andra människor, även om det är snäppet mer accepterat då. Utöver det så behöver självförtroendet höjas en del och reaktionerna bli lite mer snabba. Hon lyssnar, som sagt. Men ibland måste jag be henne två, tre gånger innan önskvärd reaktion. Det är okej nu, för det är en helt annan hund mot vad vi hade för ett år sedan. Men det är något som ska tränas och förbättras. Igår hittade jag en unghundskurs som ska börja v.6. Så den har jag faktiskt anmält oss till och hoppas att den kan hjälpa oss lite på traven. Om min mamma och pappa kan vara barnvakt de träffarna så är tanken att Christian också ska vara med. Oavsett vad, så är hon en familjemedlem och får leva livet ut hos oss. Hon är en fantastisk hund på alla sätt. Se på dessa bilder nedan, från när hon var liten. Hur kan man någonsin säga nej till dessa ögon?

Kommentera