Låt oss prata om det förbjudna.

Barnuppfostran.

Vad är det som händer med barnen egentligen, nästa generation? Som många av er vet så jobbar jag på förskola. Jobbade på förskola ett par år innan Spanienflytten också, så det var egentligen ett ganska solklart val när vi reste hem att gå tillbaka till att jobba med barn och deras fantastiska utveckling.

Men allvarligt? Vad är det som händer? Inte nog med att det ska snålas in med pengar överallt, men nu ska förskolorna helt plötsligt betala för barnens blöjor?! En kostnad alla föräldrar betalar när barnen är hemma oavsett, så varför inte på förskolan? Man ska dra ner på miljoner i personalkostnad och det blir större och större barngrupper på de, redan stressade, pedagogerna som finns kvar. Detta i sin tur som leder till de stunder då bägaren rinner över för att man inte längre orkar. Det blir för mycket. Man har hela tiden stressen över att det behöver göras, och det, och det. Och där klättrar lilla Lisa på bordet, och Adam springer runt med en sax i högsta hugg.

Allt fler blir sjukskriva. Barnen får vikarier. Nya människor. Det testas och körs med dessa oskyldiga (ofta) yngre människorna. Idag bevittnade jag ett barn ur en grupp, som störde en annan barngrupp där barnen åt frukt. En pedagog kämpade med att få barnet därifrån utan att ta tag i barnet eller säga något olämpligt i stundens hetta, när barnet helt plötsligt ryter ut ”du är ful, du är tjock, du är äcklig”. Pedagogen svalde, tog ett nytt andetag och fick fram ”så säger man inte”, med en lite osäker och tveksam röst. Hur bemöter man detta beteende på bästa sätt? Det är ju en sak om något sånt här sker någon gång. Det är trots allt barn, med fantasi och som ibland lär sig ifrån saker de gör eller säger som blir fel. MEN, nu pratar vi om barn som säger dessa saker dagligen. Och inte ett barn ur en hel barngrupp på 30 barn, utan närmare 5-6 stycken.

Jag upplever att det blir värre. Man är inte lika tydlig med gränserna. Varför? Lågaffektivt i all ära, men respekt vinner också respekt. För några år sedan så kändes det som att det var ett sådant barn, i en barngrupp. Och då kunde man få in en resurs vid behov då detta barn tar mycket tid och plats från övriga barn. Det känns som att beteendet växer fram mer och mer med tiden. Kan det ha med att det är mer unga föräldrar nu för tiden? Eller att föräldrar generellt ”daltar” med barnen, för att inte dömas som konsekventa föräldrar? Och hur löser man situationen, när barnen kräver mer men vi ska minska på personalen? Orimligt. Så länge pengar sparas in på fel ställen så kommer det bli mer fel. Och det är våra barn, och Sveriges framtid, vi pratar om. Skrämmande!

Idag sa en liten kille på fem år till mig att han skulle döda mig. Jag bad honom vänligt att ta på sig sina ytterkläder och bara det, det var nog för att han skulle ta sig friheten till att säga något sådant. Och förutom att svara att det inte är okej att säga så, så kan vi egentligen bara nicka, se glada ut och berätta för föräldrarna. Som hälften av gångerna inte tar det så allvarligt med ursäkten ”det är barn”. Nu är jag vuxen. Jag kan hantera att en femåring säger så. Men när det går överstyr då? Och barnen börjar prata med varandra så? För tro mig, det händer redan. Det har redan spårat ur totalt och det borde vara totalt oacceptabelt.

Mer personal till förskolorna! Mindre grupper. Kan barnen inte sköta sig, låt föräldrarna få ta en kompdag för att vara på plats med barnen en hel dag och gå igenom hur man beter sig mot sina vänner och personal. Och ni föräldrar som redan är, prata med era barn! Lär dem att det är inte roligt när någon säger fula ord, svär eller kallar någon för något. Lär era barn hur man är en god vän. Om min son vid 5 års ålder säger meningar som att han ska döda någon, kallar andra för fula, tjocka, f*ttor eller liknande så kommer jag skämmas. Skämmas ihjäl såpass att han inte kan vara på förskola. Jag hade skämts, för det ligger i mitt jobb att lära honom hur man är en bra medmänniska. Om han vid 5 år har lärt sig sådana meningar, så har vi som föräldrar misslyckats med något sååå viktigt. Tänk er för hur ni vuxna pratar framför era barn. Dem snappar upp mer än man tror.

Children learn more from what you are than what you teach.

Beach walk och hemgång

Idag gäller det. NU ska vi äntligen påbörja resan hemåt via Norge. 

Imorse vaknade vi vid cirka 08.30 så vi tog det lugnt och fint, tog upp Oliver och gick upp till frukosten. Vad har hänt med vårat barn?! Sedan när sover han 12-13 timmar? Han har visserligen alltid varit duktig på att sova om nätterna men som oftast vaknar han vid 06 på morgonen om vi lägger han i tid. Låter vi han vara uppe sover han som oftast längre. Men nu, nu har vi lagt honom i tid och ändå är det vi som får väcka honom på morgonen. Eller ja, jag. Jag väcker bägge pojkarna.  

Idag var vi trötta på att sitta på hotellet så vi tog oss en promenad ner till stranden efter frukosten. San Juan beach, i Alicante, Spanien. Ganska dött såhär års och det är egentligen inte så konstigt, det är rätt kyligt när inte solen är framme och rent spontant känns inte denna lilla by som något direkt turistställe. Vi hade nog själva aldrig valt att semestra här egentligen, men när flygbolaget betalar allt för dessa extra dagar så får man tacka och bocka. Egentligen hade vi nog hellre kommit hem i onsdags som planerat, men nu blev det som det blev.

Blev lite besviken över att vi inte promenerade ner till stranden redan i torsdags egentligen, då det var fint väder. Var en mysig och ren strand som dessutom hade en jättefin lekplats för barn. Tänk så mysigt vi hade kunnat haft det med varsin smoothie i handen och Oliver lekandes. Han älskar stranden och hade oerhört roligt även idag, men mamman som tycker om att fota hade ju föredragit att ta fina bilder till solsken. Här är några bilder från idag! Systemkameran fick stanna hemma denna resan, så samtliga är tagna med min nya foto-mobil.     

Nu ska vi packa ihop det sista på hotellet, väcka Oliver från middagsluren och röra oss uppåt mot receptionen för utcheckning. Vi har bokat taxi till 14.30 mot flygplatsen, så idag gör vi ett nytt försök för att röra oss hemåt. Håll tummarna för oss!

On fire 🔥

Som de flesta vet så skulle vi påbörjat resan hem från Spanien igår. När vi var incheckade och klara och skulle fixa något att äta så ser vi att det brinner på taket av själva flygplatsbyggnaden. Det såg inte så farligt ut, men tydligen hade dem fortfarande inte fått släckt det helt imorse. Vi blev i alla fall på plats evakuerade och efter närmare 4,5 timmars väntan ute på en parkering fick vi besked om att vi blir skickade till hotell i hopp om att komma iväg dagen därpå (idag).

Vi kom fram till hotellet vid ca 19.30 och man verkligen kände tröttheten komma ikapp, både för Oliver och oss själva. Åt buffé som serverades på restaurangen på hotellet och därefter nattade vi Oliver och fick hoppat i säng själva.

Hotellet, Port Alicante, var fint och rummen går absolut inte att klaga på. Badrummen var stora, rymliga och snygga. Däremot var restaurangen och maten av mindre klass. Meny har dem inte, utan det är buffé till samtliga måltider.

Idag vaknade jag till först vid 04.30 för att gå och kissa, såååå trött på nattkissandet för övrigt, och då jag numera sällan kan somna om direkt efter så låg jag och pilla på telefonen när vi får ett sms av Norwegian vid 05. Dem meddelar att flygplatsen är fortsatt stängd till minst 12 på dagen. Tröttsamt.

Oliver vaknade vid 08 så vi gick upp direkt och åt frukost. Därefter meddelades det att flygplatsen var fortsatt stängd till 14 istället, så vi bad receptionen att boka en taxi till oss för att åka in till ett köpcenter. Eftersom vi inte fick ut vårat incheckade bagage efter evakueringen så var vi tvungna att köpa lite ombyten och hygienartiklar till oss. Primark har verkligen sååå fina plagg till barn, matchande tröja och byxor. Ska försöka ta bilder på lite av det vi införskaffade igår, tycker det är så himla gulligt!

Vid 13.30 var vi redo att dra oss tillbaka till hotellet så vi fick ringa och boka en taxi med barnstol och satte oss på ett litet mysigt café under tiden vi väntade. Denna smoothie var lika god som den ser ut att vara! Mango, ananas och något mer… Mums!

Tillbaka på hotellet kom jag i kontakt med en f.d kollega från när jag själv jobbade för Norwegian och fick ombokat till nästa direktflyg, på lördag kväll. Finns inte så många andra alternativ helt enkelt. Så nu blir vi kvar här i två dagar till.

Är så slut i huvudet nu. Vi ska ta och vila en stund innan vi behöver gå en sväng till butiken. Kroppen värker och ja, tröttheten har kommit ikapp. Ikväll äter vi nog på hotellet och imorgon åker vi en sväng till köpcentret igen. Utöver det ska jag försöka hinna med en promenad ner till stranden i lugn och ro. Bara slappna av till havets vågor. Välbehövligt.

Details

Två hyllor har äntligen kommit upp på Olivers rum.
Inredning! Så skoj. Längtar verkligen ihjäl mig tills huset är såpass färdigt att jag kan få gå loss med allt ifrån möblering till små detaljer. Kliar i fingrarna, minst sagt! Idag hade vi en byggare här som kikade runt lite och gick igenom hur vi ville ha det. Inom några dagar ska vi få en offert med pris, så får vi se hur vi går vidare efter det! Spännande…

Två dagar kvar…

…sen är det dags att sätta sig på flyget till Norge och därefter röra sig mot Sverige och jobb igen.

Imorse hade vi en liten kille som tog sovmorgon, så vid 08 började han muttra lite småljud från sitt rum och jag hämtade över honom till våran säng. Där låg vi och myste en bra stund innan vi kom upp alla tre.

Charlotte, min fransstylist och nagelterapeut, kom förbi och fixade mina fransar medans Christian och Oliver tog en promenad, åt frukost och duschade. Därefter tog vi alla tre en välförtjänad (!) middagslur. Känner mig sååå trött hela tiden och nu här nere så har vi haft fullt upp konstant så vi har inte riktigt haft chansen att njuta heller. Men, efter middagsluren tog vi oss i kragen och åkte en snabbis till habaneras där jag fick köpt två klänningar och därefter till lägenheten och tömde det absolut sista. Så NU, nu ska vi njuta.

Mammas duktiga lilla ❤️ som packade ur alla påsar som mamma packat i.

Lite smågrejer att fixa med i huset utöver tvätt som ska göras, men annars är allt äntligen iordning.

Imorgon kommer minst en byggarbetare för att kolla på vårat kök och ge oss prisförslag. Förhoppningsvis två olika firmor. Sen ska vi bara bestämma oss för vilka som ska riva och bygga och få dem att komma igång medans vi är i Sverige igen. Ska bli spännande att se! Före- och efterbilder ska vi dessutom försöka få till. Tänkte försöka ta lite bilder imorgon för att kunna jämföra sen när allting är färdigt.

Nu ska jag krypa ner under täcket och mysa med mitt stora ❤️ till ett avsnitt innan sovdags. Natti!

Bebis 2020!

Ni läste rätt!

På onsdag kliver vi in i v.20. Men tiden går ju såååå långsamt. 😐 Med Oliver var jag inte alls lika stressad över att tiden gick långsamt. Nu vill jag bara att bebis ska komma så snart som möjligt. Blir tokig!

I December var vi på ultraljud och gissade då på en pojke, vilket barnmorskan bekräftade att hon också såg. Idag var vi på privat ultraljud och fick bekräftat att det är en lillebror som bakas där inne.

Tänk att våran älskade Oliver ska bli storebror. Så go, omtänksam och alltid nära till skratt. Dem kommer förhoppningsvis att ha så mycket glädje av varandra med relativt snål åldersskillnad.

Idag har vi fått mycket gjort, precis som övriga dagar hittills. Uppe med tuppen och städade för fullt imorse samt körde flera tvättar. Åkte vidare till lägenheten och packade ihop en del grejer och mer finns att fortsätta med imorgon. Sen åkte vi till ultraljudet inne i centrala Torrevieja och avslutade på buffé med mina pojkar. Oliver har somnat och vi har gjort oss klara för att hoppa i säng.

Efter att vi har packat flyttkartongerna imorgon så har vi bjudit in lite vänner till kvällen som kommer över för lite grillning och lördagsmys. Lite för att ta ikapp och träffas, eftersom vi snart åker tillbaka till Sverige och inte ses på några månader igen. Men, sånt är livet. En vacker dag är vi här på heltid igen och jag längtar tills dess. Nu ska ett avsnitt slås på och därefter ska jag vara en sån där jobbig flickvän som behöver sova nära (läs; PÅ) för att hålla värmen under natten… 😇

Home sweet home

Äntligen!! ☀️

Igår eftermiddag körde vi Kira till min fina vän Kim i Kungsbacka och därefter begav vi oss till flygplatsen. Vid midnatt mötte hjulen landningsbanan i Alicante, finally. Eftersom våran bil är i Sverige har vi fått låna Christians föräldrars fina jaguar som stod på flygplatsen när vi ankom. 45 minuters bilresa hem och känslan av att kliva ur bilen och se vårat älskade hus igen var fantastiskt. Destu värre, tråkigare rättare sagt, möttes vi av fukt och mögel i huset efter regnovädret som nyligen varit. Vi fick lagt Oliver på sitt rum med välling medans vi fick snabbt fixa det vi kunde för natten.

Idag har vi haft fullt upp konstant. Från att vi gick upp tills nu, när vi äntligen kommit i säng. Började dagen med att hoppa in i en lång, varm dusch. Gjorde oss iordning och åkte till postkontoret för att skicka iväg en reklamation och därefter direkt iväg till shoppingcentret i La Zenia. Åt lite brunch, tapas, innan vi nattade Oliver för en middagslur i vagnen och kikade in i lite butiker. Fick köpt två klänningar, ett par skor och underkläder till mig själv och utöver det fyllde vi på Olivers garderob. Efter en sväng på affären rörde vi oss hemåt för att ta tag i städningen.

Nu ligger vi som sagt i sängen och Oliver sover bredvid. Vi har gått över till mammas och pappas lägenhet då vi tvättade med klorin i huset förut, så det blev lättare att sova här än i huset. Vi har ju inte heller något kök i huset som fungerar, så vi använder bara grillen när vi bor där. Byggarbetarna ska dock inom kort påbörja storrenovering av det lilla befintliga kök som finns och som jag längtar efter resultatet. Just nu är det ett litet, litet rum men två väggar ska ner så att det blir större och mer öppen planlösning. Ska bli spännande att se skillnaden. Vi får ordna före- och efterbilder när allt är färdigt!

Imorgon tror jag att vi ska börja med en promenad vid havet innan vi fortsätter med städandet. 😐 Nu; ett avsnitt av serien Arrow innan sovdags.

Torsdagsmorgon

Bra start på dagen med våfflor! Eller ja, vi startade dagen vid 06, men bättre sent än aldrig?
Om drygt en timme ska Oliver sova middag så fram tills dess är det full rulle med lek och stoj. När han vaknat till liv därefter tror jag att en långpromenad med Kira står på schemat. Kira är en gatuhund från Spanien. Vi har haft henne sedan hon bara var några veckor gammal och jösses vilken resa. MEN, så värt det. Hon är världens finaste familjehund numera, efter många tårar och tveksamheter. När vi fick Kira var hon livrädd för allt, och alla. Människor, andra djur, vinden, havet, möblerna… De första 6-8 veckorna låg hon nästintill under våran säng, konstant. Hon kissade under sängen, hon bajsade under sängen, hon åt under sängen. Hon var helt klart förskräckt. Vi fick dra ut henne, bära henne ut och hon gick inte ett steg fram själv i koppel. Vi kunde vara ute i timmar och som högst så kissade hon på sig av rädsla för något. Det gick vecka efter vecka utan någon förbättring och jag gjorde mig nog nästan lite redo för att avlivning kanske vore bäst för henne. Men vi bestämde oss för att försöka så länge vi bara orkade. Och det är jag så tacksam för idag. Efter de tuffaste veckorna var över så började Kira göra små, små, små framsteg. För vem som helst hade det nog varit skitsamma, så ypperligt små framsteg. Men någonstans såg man den lilla kravaten visa någon liten gnista av vilja och nyfikenhet. Och finns gnistan där, då kan det utvecklas. Vi började därefter se fler och fler framsteg, i tilliten till oss främst till en början. Därefter lite smått mot andra hundar och människor. Våra katter har alltid funkat bra, förutom att hon var rädd för dem från början, men dem lät ju henne vara och likaså hon dem. Efter några månader var hon äntligen så gott som rumsren. Hon gick bra i koppel. Hon lärde sig sitt. Om än extremt sen utvecklingsmässigt mot en valp uppväxt hos en trygg uppfödare, så gick det framåt. Idag går hon för det mesta lös. Vi möter hundar, katter, människor och vilddjur på promenaderna utan att hon går ifrån. Hon är där vi ber henne att vara och hon gör det så bra. Men vi har en lång väg kvar också. Framförallt ensamhetsträning. Hon får panik när vi lämnar henne, även i sällskap med andra människor, även om det är snäppet mer accepterat då. Utöver det så behöver självförtroendet höjas en del och reaktionerna bli lite mer snabba. Hon lyssnar, som sagt. Men ibland måste jag be henne två, tre gånger innan önskvärd reaktion. Det är okej nu, för det är en helt annan hund mot vad vi hade för ett år sedan. Men det är något som ska tränas och förbättras. Igår hittade jag en unghundskurs som ska börja v.6. Så den har jag faktiskt anmält oss till och hoppas att den kan hjälpa oss lite på traven. Om min mamma och pappa kan vara barnvakt de träffarna så är tanken att Christian också ska vara med. Oavsett vad, så är hon en familjemedlem och får leva livet ut hos oss. Hon är en fantastisk hund på alla sätt. Se på dessa bilder nedan, från när hon var liten. Hur kan man någonsin säga nej till dessa ögon?