Så förändrar en bebis ditt liv

Nu för tiden är det väldigt tabu att prata om huruvida en bebis försvårar livet. Det är tabu då alla mammor ska vara tacksamma att man faktiskt kunnat få ett barn, på grund av alla där ute som står barnlösa. Men man kan inte alltid låtsas som att det är frid och fröjd och att man svävar på rosa moln, det är inte verkligt.

Jag blev gravid väldigt tidigt i vårat förhållande. Vi övervägde abort, det kan jag vara öppen med. Övervägde är ändå ganska milt sagt, vi var väl egentligen ganska säkra på att det var det som skulle vara bäst för oss. Vi bestämde därefter gemensamt att behålla, kanske lite mer från min sida, men Christian var inte emot det, i alla fall inte som han någonsin sa till mig. Det handlade inte för oss om att vi var för unga. Det handlade om att vi fortfarande höll på att lära känna varandra, och gör än idag. Vi hade fast jobb båda två, stabil inkomst, fast boende, varsin bil och så långt hade vi ändå haft ett ganska stabilt förhållande, får man säga så? Samtidigt så är det lätt att säga, vi var nykära, umgicks hela tiden och var sällan ifrån varandra. Bytte skift på jobbet för att till 90% jobba samtidigt och därav ha våran lediga tid ihop. Jag satt på facebook och läste i mammagrupperna, så fort någon nämnde att dem blivit gravida tidigt i förhållande så kom pekpinnar att tänka en extra gång. Men varför? Självklart måste man ha förutsättningar. Barn är dyra och ett bra, tryggt boende är A och O. Men vad är skillnaden egentligen mot att få barn tidigt i ett förhållande som börjat bra, än att få barn efter tio år ihop?

Efter att Oliver kom så har jag lite insett att det antagligen inte spelar någon roll. Man förändras efter att man har fått barn. Man blir förälder. Det är svårt att hålla liv i förhållanden när barnen är små. Dem är alltid prioriterade, man är trött, det skriks, det ska matas, partnern jobbar. När finner man egentligen tid för varandra? När kan man vara så tighta som man en gång var? Att ligga och mysa i armarna på den man älskar till en bra film. Att bara kunna sitta i soffan, hålla om varandra och prata med ett flaska vin hela kvällen? Att gå hand i hand på shoppingcenter och kika i affärer? Det blir en omställning i livet oavsett hur länge man varit tillsammans tidigare. Samtidigt, har man en lång bakgrund kanske man slipper småirritationer, för att man känner till personens alla humör, men accepterar man verkligen mer för att man varit tillsammans längre? Jag tror inte det.

Carin da Silva i detta klippet. SÅÅÅ rätt! Man måste våga ta sig tiden att bara vara med varandra också, det är viktigt att man inte tappar varandra längs vägen. Från ca 1.38 till 05.45.

Jag ser så många som skriver hur deras förhållanden brutits upp efter att man fått barn. Många som dessutom låter hatet mot sin föredetta partner gå emellan i relationen med barnet – NEJ, NEJ, NEJ!

Det nojade jag nog mest kring i början av tiden efter det var bestämt att vi skulle behålla. Vad händer om vi går isär? Han är norsk, jag är svensk, vi bor mycket i Spanien. Nu är inte det något vi funderar över, men vi gjorde det väldigt klart där och då att prio 1 är att Oliver inte hamnar i kläm. Han är ju det finaste vi har.

Vi gled nog lite ifrån varandra till en början också. Aldrig att jag älskade Christian något mindre efter att Oliver kom, men vi la inte ner någon tid på oss. Nu lite på senare tid, Oliver blev 15 veckor i tisdags, så har vi fått ordning på nattningen. Vi lägger honom mellan 21-22 och kan då ändå få till lite vuxentid, vilket behövs. Alla behöver lite närhet.

Summa kardemumma till alla nyblivna mammor, ge det tid. Men framförallt, glöm inte varandra. Så viktigt! Och tappar ni varandra på vägen, vilket såklart kan hända, se till att göra vad som blir bäst för barnet.

Oliver är det absolut finaste vi har. Jag är oerhört tacksam för att det blev som det blev, och tacksam för att han är väldigt lik sin pappa… Söt som socker 😉

Kommentera