Han är här!

Äntligen, äntligen, äntligen. 

Våran son är äntligen här. Klockan är snart 08.00 och inatt 01.31 tittade han ut, 47 cm lång och 3106 gram perfektion!

Vi åkte iväg till sjukhuset igår för läkarbesök och kontroll då vi gjorde ett misslyckat igångsättningsförsök förra veckan. 10.30 hade vi tid och vi hade egentligen inga förväntningar på att bli kvar då Näl varit smockfullt men jodå. Livmodertappen hade utplånats av cytotecen förra veckan så dem satte in en bard-kateter, en såkallad ”ballong”. Vi gick över till förlossningsavdelningen och checkade in på rum 1, fick en kanyl i handen och sen kunde vi göra lite vad vi ville tills vi behövde vara tillbaka klockan 14 då ballongen skulle spännas.

Vi tog bilen hem snabbt för att hämta våra väskor samt stannade förbi maxi på vägen för att köpa lite gott med tanke på att läkarna förvarnat oss om att det kan bli en långdragen process och att vi kanske blir kvar i flera dygn. Det måste sett ganska roligt ut ändå när jag kom gåendes med en nål i ena handen, sjukhusband om den andra handleden och höggravid. Utöver det gick jag sakta och som en pingvin, med tanke på ballongen. Haha!

Väl tillbaka på sjukhuset så gjorde vi CTG och lyssnade på bebis innan vi skulle spänna ballongen. Ballongen trillade ut och ny undersökning gjordes. Jag ville nästan jubla högt genom hela rummet när barnmorskan sa att hon skulle spräcka hinnorna och att vi skulle komma igång med värkstimulerande dropp. Den lyckan. 14.15 forsade vattnet ut och vi fick order om att ta en promenad runt området för att se om värkarna skulle komma igång av sig själv, annars skulle dem börja med droppet redan 15.15. Vi promenerade runt byggnaden ute i solen och njöt en stund. Det kändes så overkligt. Vi hade väntat så länge på detta och nu var dagen här.

15.15 sattes droppet igång och var 20e minut höjde dem styrkan. Passade på att vila en del i början men vid 18 började värkarna med mer kraft. Satt och studsade en stund på pilatesbollen innan jag bestämde mig för att ta ett bad. Insåg dock ganska snabbt att det inte alls var bekvämt att sitta ner längre och var nog inte i badkaret i mer än 10-15 minuter. Kom upp därifrån och stod och hängde på sängkanten i timmar. Verkligen timmar. Vid 19-20 började värkarna komma med såpass kraft att lustgasen kopplades in. Jag hade redan från början bestämt mig för att jag inte skulle ha epiduralen, så den kom inte på tal där och då. Efter detta tappar jag tidsuppfattningen… Jag vet faktiskt inte riktigt vad som skedde när exakt, men jag minns att jag stod och gungade på sängen när barnmorskan erbjöd att läkaren kunde lägga bedövning mot livmoderhalsväggen. Det innebar 4 små sprutor vaginalt. Jag sa ja och läkaren kallades in. Jag minns att det kändes som att jag drömde, jag var knappt medveten om att hon la bedövningen, men att ligga i sängen igen gjorde ont. Huvudet snurrade av lustgasen.

Efter bedövningen så släppte äntligen lite av trycket så jag kunde lägga mig i sängen och vila för första gången på många timmar. Både jag och Christian slumrade till men vaknade av att rummet fylldes av barnmorskor, undersköterska och läkare. Bebis hjärtljud sjönk kraftigt och dem gjorde sig redo för akut kejsarsnitt men efter att dem kopplat bort droppet så började hjärtat komma ikapp lite. Dem bestämde sig för att avvakta och låta droppet vara av en stund så att både jag och bebis skulle få vila och återhämta oss. Det dröjde dock inte lång tid innan värkarna var igång utan droppet och jag var hängandes på sängkanten igen. Efter en stund kopplades droppet på för att få processen att dra på lite mer och jag minns inte när detta gjordes eller hur lång tid det tog innan krystvärkarna kom igång, däremot minns jag att barnmorskan sa envetet flera gånger att jag kanske skulle gå och kissa medans jag försökte få fram att han var på väg ut. När dem tittade efter utbrast hon att hon såg huvudet och slutspurten drog igång.

Det var nog inte en jättelång process i att krysta ut honom vad jag minns. Ont? Absolut. Lustgasen var fortfarande min bästa vän. Vid ett tillfälle sa hon att jag inte fick lov till att krysta och där och då minns jag att jag blev väldigt upprörd men så småningom så bara det knäppte till vid en krystvärk och ut kom hela bebisen. Den lättnaden när man hör bebisens skrik. Lättnaden när smärtorna bara slutar på en millisekund. Det är en helt otrolig upplevelse och jag önskar att alla skulle haft den möjligheten att få genomgå en förlossning lika bra som jag upplevde att min var. Kroppen är sååå fantastisk! Det var minst sagt en mäktig upplevelse.

Vid 05 kom vi över till BB och har äntligen fått lite sömn. Jag är nog fortfarande i sån extas över allt som skett så jag sov lite halvt i 1-1,5 timme och har nu precis kommit ur en dusch. Ska vila en stund nu innan vi vid 09 ska in på kontroll hos barnläkaren.

Tänk att han är här, våran lilla fina friska pojke.

Kommentera