Vardagslydnad

Den här pärlan var ikväll på sitt tredje kurstillfälle i vardagslydnad. Hon är fantastiskt duktig på träningarna och man märker att hon förknippar stället med just det – träning. Igår var vi i centrum och då kunde man med lätthet misstagit henne för en liten olydig valp som är intresserad av precis allt annat än matte. Måste försöka komma ut mer i nya miljöer i just träningssyfte. Ska försöka lägga in några träningspass med henne i kommande vecka när det inte är lika mycket jobb inplanerat som tidigare denna månaden. Hon har dock gjort stora framsteg även sedan vi kom till Sverige, så man ska absolut inte klaga. Men hon har en lång väg kvar tills hon är där jag vill att hon ska vara.

Nu ska vi äta lite mat. Mamma och pappa passade Oliver medans vi var iväg och han ligger och sover gott vid detta laget. Snart sängdags även för oss och imorgon går jag på vaken natt och jobbar kommande nätter tills jag går av måndag morgon. Kämpigt, men bra pengar!

Mitt i veckan

Onsdag.

Idag tog vi båda lite ledigt under förmiddagen och Oliver fick vara hemma från förskolan. Tog en riktig slappismorgon allihop och sov till halv 9 innan Oliver kände för att gå upp. Verkligen en härlig morgon!

Vi avklarade en enkel frukost och jag gjorde lite ris och paneng curry för att packa in i matlådor innan vi begav oss mot centrum. Så fint väder idag, så vi har strosat runt en bra stund och samlat på oss lite Pokémon’s!

Nu har vi landat på Espresso House för lite mysig lunch innan jag ska jobba i eftermiddag. Oliver sover bredvid och Kira gömmer sig under bordet med ett ben. Kvalitetstid med min favorit och stora kärlek ♥️

Kan förövrigt tipsa er om Frapino med vit choklad och jordgubbar. Sååå god! Brukar alltid ta chai latte på Espresso House, men idag prövade jag vingarna med något nytt. Smarrigt!

Lekparkshäng

Vilken dag! Känns som jag hunnit med mängder idag!

Jobbade tidigt pass på jobbet idag. Började 07 och slutade 14. Åkte direkt från jobbet till förskolan och hämtade Oliver. Tror knappt jag minst sist gång jag hade hunnit jobba och hämta barn för att sedan hinna hem medans det fortfarande varit ljust…

När vi kom hem ville Oliver gå ut så tänkte först att vi skulle ta en liten promenad men nej, han skulle bestämt till lekparken. Vi var där i fem min innan jag ångrade klädvalet milt sagt. Han var täckt i sand minst sagt… 😉

Vi gick hem och bytte till torra kläder och overall innan vi gick tillbaka och grävde i sandlådan. Vi byggde sandslott (jag byggde, Oliver rev ner), bakade kakor (jag fyllde formar, Oliver smakade) och grävde gropar (jag grävde grop, Oliver fyllde på).

Efter 1,5h ute kände mamman sig kall så vi gick (motvilligt!) hem. Christian och Oliver är nu i duschen och tvättar bort all sand och därefter ska vi laga lite kvällsmat innan det är läggdags för Oliver. Klockan är 16.30 och mörkret kryper sig framåt. Tacksam för att vi åtminstone kunde vara ute en bra stund i dagsljus.. för sällan man har god tid för sånt!

Solen skiner!

För tre dagar sedan la jag upp ett inlägg på instagram om att dagarna är ruskigt grå, här i Sverige, och idag har solen varit så vacker upp i det blå.Vaknade runt 08, gick ut med Kira och vid 09 åkte jag iväg och köpte frukostfrallor medans Christian tog upp Oliver. Redan då sken solen starkt.Efter frukosten kom jag äntligen in i en varm go dusch. Jag har nämligen fått frysa hela natten eftersom min älskade varmblodig sambo tyckte det var varmt igår kväll och bestämde sig för att öppna fönstret innan han somnade…?! Det är VINTER, vem i hela friden sover med öppet fönster i Sverige under vintern…

Vid 12 kom vi oss iväg till centrum för att njuta av en promenad i det fina vädret. Utöver Christian och Oliver så var min mamma och bror med familj med. Oliver somnade nästan direkt i vagnen när vi började gå, likaså Jacob, Olivers kusin. Niclas, min bror, stannade med deras äldsta son Kevin på en lekpark en stund medans vi övriga fortsatte att promenera för att låta barnen sova vidare.Vid strax efter 13 promenerade vi bort till Espresso House för en fika. Både Oliver och Jacob vaknade till liv så vi satte oss ner allihop. En trevlig förmiddag!

Åkte hem och lämnade Kira innan vi körde vidare till Överby köpcenter för att kika på en nattlampa samt en fleecejacka till Oliver och träffa min vän Mikaela. Hittade dessvärre varken lampa eller jacka men vi fick åtminstone en go pratstund med Mickis.

Åkte hem vid 17 för att Oliver skulle hinna få i sig mat och hinna leka lite innan läggdags och nu i skrivande stund sover han gott. Vi har krupit ner i säng och ska se ett par avsnitt innan läggdags.

Imorgon står vårdcentralen först på schemat eftersom Olivers hosta fortfarande inte gett med sig efter många turer om. Han vaknar flera gånger per natt bara för hostandet. Det är inte hållbart och stackaren blir helt slutkörd när han inte får sova ordentligt. Får hoppas dem har en lösning imorgon!

Hoppas ni haft en lika mysig söndag! ♥️

Akropolis

Woooow, vilken fantastisk mat!

Helt otroligt. Hade såååå svårt att bestämma mig av alla dessa goda rätter. Slutade med en tallrik som var blandad oxfilé och fläskfilé, sallad, bearnaisesås, grillade grönsaker och råstekt potatis. Det vattnas i munnen nu när jag tänker tillbaka på hur fantastiskt gott det var. Christian köpte plankstek och var nöjd med sin mat också. Men jag hade nog inte bytt ut mitt för något. Jag vill bara dit igen, igen och igen. Helst några gånger i veckan framöver. Jag lovar att jag kommer äta minst för fyra pers varje gång! 😉

Även Camilla och Jocke var nöjda med sin mat. Det var så roligt att äntligen få träffa dem igen, alldeles för länge sedan nu! Satt och pratade om allt och ingenting hela kvällen, tog ikapp. Blev dessvärre ingen biljard då biljardhuset var stängt, men vi hade det väldigt mysigt ändå. Och vi unnade oss till och med efterrätt (som om vi inte var sprängdfyllda efter maten)!

Innan jag träffade Christian hade jag aldrig ätit créme brulee innan. Vi var på restaurang med hans föräldrar och några släktingar när han skulle beställa en creme brulee till dessert varav jag frågade om vi kunde dela på en. Han var fast beslutsam om att han skulle ha en egen, så en annan i sällskapet erbjöd sig att dela en med mig. Ja, där var jag såld! Numera är det ett måste att köpa just créme brulee om det finns som efterrätt…

Nu är vi båda helt slut. Vi åkte förbi affären en snabb sväng på vägen hem så nu har vi bäddat ner oss till ett avsnitt serie med cola i högsta hugg. Har en känsla av att en av oss kommer somna snabbt idag, gissa vem…

Torsdagspromenad

Precis kommit hem efter en promenad med hela familjen. Öppnade på förskolan imorse, så jag slutade tidigt och kom för en gångs skull hem medans det fortfarande var ljust ute…

Hämtade Oliver direkt på väg från jobbet och stackaren hade ramlat på förmiddagen och slått i läpp och näsa i asfalten. Han hade såklart blivit ledsen men stod på benen och lekte igen relativt snabbt ändå. Tänderna har som tur var klarat sig!

När vi kom hem i alla fall så packade vi ihop i vagnen och gick ut en sväng. Kira var väldigt nöjd som fick fortsätta träningen med att vara lös, som sitter bättre och bättre för varje dag. Önskar lite snabbare reaktioner, men annars är hon kanon med det. Går inte fram till andra utan lov, hälsar inte på andra hundar, sitter och stannar när man säger till och springer inte efter vilt. Vet inte hur många harar vi sett skutta förbi i full fart och nyfiken är hon, men lyssnar kanon och bara tittar från där hon står.

Nu ska jag hoppa in i en lång, go, varm dusch innan det är dags att natta Oliver och hoppa in i säng själv. Helt slut efter arbetsdagarna… Pphhu.

Han, med stort H.

Har ni någon gång varit sådär hopplöst förälskade? Det är jag. Än idag ger han mig fjärilar i magen varje gång jag ser honom.

Visst hade vi setts till lite smått på jobbet tidigare, men inget direkt nämnvärt egentligen. Han kom förbi till min sida kontoret ett par gånger för att charma till sig att jag skulle stanna och larma med nykomlingarna, så att han slapp vänta på sista man. Någon gång funkade det, men inte alla gånger!

Man kan nog säga att han tog mig med storm den där höstkvällen i november. Vi hade firmafest med jobbet då vi precis bytt kontorslokaler och nästan alla våra vänner var på plats. Dem hade hyrt in en grillmästare och köpt in allt från läsk och alkohol till mat och dessert. En jättefin kväll som sedan skulle avslutas på krogen inne i Torrevieja centrum.

Jag var nykter, då jag hade två valpar hemma som jag hittat på gatan, Bella och Bailey, som jag senare behövde hem till.

När vi först kom till krogen så satt vi alla ute. Jag minns att jag och en av mina närmsta tjejkompisar, Penny, satt mitt emot varandra på kanten av långbordet och Christian kom med några fler i efterhand och hamnade mellan oss, på kortsidan. Vi satt och minglade allihopa en bra stund innan vi tids nog förflyttade oss inåt. Åter igen hamnade Christian bredvid mig i soffan och det dröjde inte speciellt länge innan jag kände en arm runt om midjan.

Vi småflirtade och pratade i princip hela kvällen där i soffan tills jag lämnade för att köra hem två av praktikanterna från jobbet som blivit aningen för fulla. Christian frågade hade frågat tidigare om jag kunde köra hem honom också, så jag lovade att komma tillbaka och hämta honom. Sagt och gjort så hämtade jag honom när tjejerna var avsläppta och vi började åka hemåt. Stannade utanför hans lägenhet, där tanken var (det är tanken som räknas!) att släppa av honom, vilket slutar med att vi sitter och kysser varandra istället. Close enough!

Tappade motståndet och vi åkte vidare till mig. Tog valparna på en promenad innan vi gick och la oss. Detaljerna kommande timmar lämnar vi för nu… 😉

På morgonen vaknade jag som vanligt tidigt. Låg gott inkrupen i hans armar med hans varma kropp tätt intill. Det var nästan lite pirrigt att ligga och kika bak på honom när han sov, så sött. Redan där visste jag nog att detta kunde sluta precis hur som helst! Men jag skulle ju inte bara låta honom gå…

Strax innan lunch vaknade han till liv och vi myste till någon film (?) eller serie, jag minns inte riktigt, och han påpekar att jag måste köra honom in till Torrevieja eftersom hans bil står där och han ska jobba kväll 15-23. Så vi fick hela förmiddagen att ligga och gosa i sängen tills jag fick köra honom in.

Ganska säker på att jag ringde Tell, en älskad vän i Sverige, samma dag för att berätta om hela situationen och den söta killen på jobbet hehe…

Sen tog det en stund, i alla fall några timmar, innan han skrev på Messenger och var uttråkad på jobbet. Vi konverserade i timmar, tills han slutade och även efter det. Han hade kommit hem, duschat och efter många om och men bestämde vi oss för att han skulle komma bort till mig, vilket han gjorde. Dagen därpå jobbade vi båda kväll, så vi åkte gemensamt min bil till jobbet. Som om att folk inte förstod… 🤷🏻‍♀️

Det fortsatte kontinuerligt från första kvällen. Vi hade några få nätter ifrån varandra i början, men oj, vad hopplöst förälskad jag blev i den här killen. Han fick mig knäsvag. Jag ville vara med honom konstant. Stalker-varning, men det var faktiskt rätt bra när vi blev placerade om på kontoret så jag kunde sitta och tjuvkika på honom från mitt skrivbord. Vi benämnde oss inte riktigt som i ett förhållande officiellt till en början, men vi bodde mer eller mindre ihop. Han kunde umgås med sina vänner, jag med mina, men vi sov ihop. Hade vi inga planer så umgicks vi med varandra. H e l a T i d e n.

I början av december åkte han hem till sin familj i Norge. I en HEL vecka lämnade han mig ensam. Det kändes, efter att ha varit så tätt inpå någon så mycket, och sen lägga sig i en tom, kall säng. Tyckte så synd om mig själv faktiskt. Är nog fortfarande lite smått besviken över att han inte bara struntade i att åka och stannade med mig istället… Vill minnas att jag bad ganska snällt… skämt åsido.

Han kom tillbaka, vi fortsatte. Vi blev inbjudna till parmiddag på nyår, med två andra par bestående av två svenska tjejer och två norska killar (vilken kombo!) som vi såklart tackade ja till. Min fina vän Lovisa styrde och ställde med den där middagen och fest därpå. En fantastiskt lyckad kväll som jag föralltid kommer minnas. Dukning, mat, champagne. Allt var perfekt. Och jag hade honom. Det som förgyllde allt egentligen. Christian blev måttligt påverkad under kvällen och vid ett tillfälle när Winnie, en annan vän, frågade huruvida vi var ett par eller inte så tittade han på mig och sa ”vi är väl i ett förhållande egentligen”.

Alltså, har man inte sett Christian dricka ett glas för mycket, så kan man inte föreställa sig hur denna scen utspelade sig. Hans ögon blir så slappa, mjuka. Han såg bokstavligen ut som en gullig nallebjörn som pep ur sig de orden. Sååå söt!

Därefter gick det snabbare i svängarna, om det ens möjligt efter vår start. Vi åkte till London i februari, såg på Manchester United. Fick reda på graviditeten i mars, oväntat. En graviditet som vi efter många om och men valde att fullfölja (idag ett val jag/vi är evigt tacksamma för). Thailand i April/Maj. Många mysiga middagar, kvällar, dejter. Sverige i september. Oliver som kom i oktober. Allt detta, på mindre än ett år.

Om jag blev mer och mer förälskad i Christian under vårat första år, så är det INGET mot vad jag blev av att se honom ihop med våran son. Den känslan kommer förevigt vara obeskrivlig, fylld av kärlek. Jag tröttnar aldrig på att se den ihop. Som jag älskar dem båda två, villkorslöst. Ord kommer aldrig kunna beskriva det nog. Men likaså är jag livrädd för att någonsin förlora dem. Tror det är en stor anledning till varför jag hatar att inte ha dem nära, som nu, när dem är i Oslo. Så rädd att något ska hända med det finaste jag har.

Att vi nu dessutom väntar ett till litet mirakel är fantastiskt. Våran familj växer. Tillsammans med personen jag vill spendera mitt liv med har vi skapat en till liten mini-människa som imorse på ultraljud visade sig vara en frisk och välmående.

Så tacksam för den där kvällen. 16 november. Utan den kvällen hade livet kunnat se bra annorlunda ut idag. Men här står jag, fortfarande hopplöst förälskad i honom. ♥️

En gammal, suddig bild från våran gender reveal. Fina vänner som planerade och fixade för oss. Evigt tacksam. Älskar den bilden, synd att den inte togs med ordentlig kamera.

Ensam hemma 1.0

Söndag och jag har hela dagen och kvällen för mig själv. Skönt, tänker många, men jag måste nog erkänna att jag föredrar att somna med Christian vid min sida och Oliver sovandes sött i rummet bredvid.

Släppte av Christian och Oliver vid tåget i förmiddags där den begav sig mot Oslo. I hela 2,5 dygn ska jag klara mig utan mina älskade pojkar… Hur överlever man? Skämt åsido. Men det är första gången jag är utan Oliver så länge i sträck. Ovant minst sagt. Men jag vet att hans pappa är fullkomligt kapabel till att ta hand om våran son så orolig är jag inte. Det är väl mer känslan. Man är så van vid att alltid ha dem nära. Jag gillar den känslan, dem är ju det bästa jag har. ♥️

Som tur var hämtade vi åtminstone hem Kira igår, från min goa vän som passat henne medans vi var på semester. Det var ett kärt återseende och så glad hon blev av att se oss. Oliver var minst lika glad i att se henne och hade svårt att tagga ner, han skulle bara gå efter Kira hela tiden.

Gissa vem som ska få sova i sängen inatt? 😉

Har en hel del på schemat oavsett. Jag ska städa, tvätta och ut och promenera idag är tanken. Jag och Kira skulle tagit en sväng till brukshundsklubben när pojkarna var avlämnade men dessvärre började det regna, så vi svängde förbi affären och åkte hem istället. Imorgon har jag först ultraljud innan jobbet och därefter ska jag förhoppningsvis få till en snabb date med Sabina innan jag också ska få tvättat bilen in- och utvändigt. Vi var på rutinultraljud i torsdags, men bebis ville absolut inte vända på sig så läkaren kunde inte se hjärtat ordentligt. Vi såg det, och det slår som det ska, men dem vill ju kolla efter eventuella skuggor och dylikt för att kunna säkerställa att det är friskt. Imorgon passar rätt bra eftersom jag då kan åka direkt från NÄL till jobbet. Dessutom mysigt att se bebis ännu en gång.

Juni känns fortfarande så långt borta, men samtidigt går vi in i februari under nästa vecka. Jag har en känsla av att vi kommer få en liten Majbebis trots allt, och det är väldigt välkommet om det blir så. På tal om bebis dessutom, namn?! Hur kommer man på namn? Som helst ska funka på Svenska, Norska, Engelska och Spanska – om möjligt. Dessutom funka bra till ”Oliver och …”

Liam var ett förslag innan. Eller är ett förslag… Jag vet inte. Jag älskar namnet, men det känns som att alla barn i dessa generationer heter Liam. Sebastian tycker jag om och har alltid gjort. Men det är ju lite längre. Milton gillar jag visserligen, eller kanske Milo… Hmm. Det finns ju såååå mycket namn och ändå är det något av det svåraste valen.

I magen kallas han bara för bebis, precis som Oliver gjorde. Bebis har börjat röra på sig mycket mer nu, och jag kan känna honom tydligt inombords. Det är nog inte långt kvar tills man kan känna från utsidan också. I måndags pratade jag och Christian om det när vi hade gått och lagt sig och ja, visst kunde jag känna då, men mer som fladder, eller som när man själv sparkar i en pool. Dagen därpå kändes det mer och så fortsatte det. I torsdags kunde jag dock för första gången känna mer under dagtid. Då kände jag bebis leva loppan när jag satt på förskolan och åt lunch med alla barnen. Så det går ju åtminstone snabbt framåt just nu!

Tror inte jag berättat, men bebis fick sin första body när vi var i Spanien! Mycket kommer ärvas från storebror, men jag hittade en såå söt body med texten ”Little brother” på. Dessutom två tröjor till Oliver som det står ”best bro” på. Så gulligt! Ska försöka ta en bild på dessa senare idag. Men garanterat värt sina 40kr för alla 3 plagg.

Nej, nu ska jag lägga mig ner och vila middag en stund. Det har varit en lång vecka och jag känner verkligen tröttheten smyga sig ikapp. Passa på att kika in på min Instagram! Efter lite rensning och uppdatering ser den genast mycket bättre ut!

Låt oss prata om det förbjudna.

Barnuppfostran.

Vad är det som händer med barnen egentligen, nästa generation? Som många av er vet så jobbar jag på förskola. Jobbade på förskola ett par år innan Spanienflytten också, så det var egentligen ett ganska solklart val när vi reste hem att gå tillbaka till att jobba med barn och deras fantastiska utveckling.

Men allvarligt? Vad är det som händer? Inte nog med att det ska snålas in med pengar överallt, men nu ska förskolorna helt plötsligt betala för barnens blöjor?! En kostnad alla föräldrar betalar när barnen är hemma oavsett, så varför inte på förskolan? Man ska dra ner på miljoner i personalkostnad och det blir större och större barngrupper på de, redan stressade, pedagogerna som finns kvar. Detta i sin tur som leder till de stunder då bägaren rinner över för att man inte längre orkar. Det blir för mycket. Man har hela tiden stressen över att det behöver göras, och det, och det. Och där klättrar lilla Lisa på bordet, och Adam springer runt med en sax i högsta hugg.

Allt fler blir sjukskriva. Barnen får vikarier. Nya människor. Det testas och körs med dessa oskyldiga (ofta) yngre människorna. Idag bevittnade jag ett barn ur en grupp, som störde en annan barngrupp där barnen åt frukt. En pedagog kämpade med att få barnet därifrån utan att ta tag i barnet eller säga något olämpligt i stundens hetta, när barnet helt plötsligt ryter ut ”du är ful, du är tjock, du är äcklig”. Pedagogen svalde, tog ett nytt andetag och fick fram ”så säger man inte”, med en lite osäker och tveksam röst. Hur bemöter man detta beteende på bästa sätt? Det är ju en sak om något sånt här sker någon gång. Det är trots allt barn, med fantasi och som ibland lär sig ifrån saker de gör eller säger som blir fel. MEN, nu pratar vi om barn som säger dessa saker dagligen. Och inte ett barn ur en hel barngrupp på 30 barn, utan närmare 5-6 stycken.

Jag upplever att det blir värre. Man är inte lika tydlig med gränserna. Varför? Lågaffektivt i all ära, men respekt vinner också respekt. För några år sedan så kändes det som att det var ett sådant barn, i en barngrupp. Och då kunde man få in en resurs vid behov då detta barn tar mycket tid och plats från övriga barn. Det känns som att beteendet växer fram mer och mer med tiden. Kan det ha med att det är mer unga föräldrar nu för tiden? Eller att föräldrar generellt ”daltar” med barnen, för att inte dömas som konsekventa föräldrar? Och hur löser man situationen, när barnen kräver mer men vi ska minska på personalen? Orimligt. Så länge pengar sparas in på fel ställen så kommer det bli mer fel. Och det är våra barn, och Sveriges framtid, vi pratar om. Skrämmande!

Idag sa en liten kille på fem år till mig att han skulle döda mig. Jag bad honom vänligt att ta på sig sina ytterkläder och bara det, det var nog för att han skulle ta sig friheten till att säga något sådant. Och förutom att svara att det inte är okej att säga så, så kan vi egentligen bara nicka, se glada ut och berätta för föräldrarna. Som hälften av gångerna inte tar det så allvarligt med ursäkten ”det är barn”. Nu är jag vuxen. Jag kan hantera att en femåring säger så. Men när det går överstyr då? Och barnen börjar prata med varandra så? För tro mig, det händer redan. Det har redan spårat ur totalt och det borde vara totalt oacceptabelt.

Mer personal till förskolorna! Mindre grupper. Kan barnen inte sköta sig, låt föräldrarna få ta en kompdag för att vara på plats med barnen en hel dag och gå igenom hur man beter sig mot sina vänner och personal. Och ni föräldrar som redan är, prata med era barn! Lär dem att det är inte roligt när någon säger fula ord, svär eller kallar någon för något. Lär era barn hur man är en god vän. Om min son vid 5 års ålder säger meningar som att han ska döda någon, kallar andra för fula, tjocka, f*ttor eller liknande så kommer jag skämmas. Skämmas ihjäl såpass att han inte kan vara på förskola. Jag hade skämts, för det ligger i mitt jobb att lära honom hur man är en bra medmänniska. Om han vid 5 år har lärt sig sådana meningar, så har vi som föräldrar misslyckats med något sååå viktigt. Tänk er för hur ni vuxna pratar framför era barn. Dem snappar upp mer än man tror.

Children learn more from what you are than what you teach.