39+1

Bebis.. kom nu.

Han vill verkligen inte hittills. Han sparkar och mår gott där inne trots att det är trångt. Han trycker gärna på revben och trycker jag på honom för att han ska flytta lite på sig så känner man huvudet i bäckenet. Obekvämt? JA.

I onsdags åkte vi hem till Camilla och Jocke. Hade en mysig kväll och stannade över natten. En promenad med hunden igår efter frukost samt en tur till stallet innan vi åkte in till Uddevalla för att se på bio. Kvällen avslutades med go mat på O’Learys innan vi åkte hem till Trollhättan igen.

Klockan är halv 10 och Christian snarkar här brevid. Dags att slänga i en hårinpackning och vila innan min man vaknar och vi ser vad denna dagen får bjuda på.

Måndags-motion

Jag är sååå trött på att vara gravid och alla dess besvär. Nu vill jag bara att han ska komma snarast så att man kan börja leva på riktigt igen.

Vi kämpade oss ut på spåret idag och knallade sakta men säkert runt 5km. Hade glömt hur mycket kuperad terräng den rundan innebar så man kan säga att ryggen fick känna sitt likväl, på mer ont än gott visserligen.

Jacob

Lilla goa Jacob. 

Min bror och Sanna kom förbi nu på eftermiddagen med lilla Jacob och Kevin. Kevin som är så stolt över att ha blivit storebror och Jacob som sover så sött med sina små runda kinder.
Lite fika och mat hann vi med samt att jag fick hålla i en systemkamera för första gången på några år…

Hund, Sverige, Bebis

Det känns som att en uppdatering sedan sist är behövlig, minst sagt. 

Vi tar det i samma ordning som rubriken och börjar med hunden. Vi har skaffat hund. Eller kommer skaffa hund, eller hur man nu ska lägga fram det. Jag vet att detta väcker reaktioner i både min och Christians familj, men det är ett gemensamt beslut mellan oss.

Hunden, en schäferblandning från gatan, heter Kira och hittades mager och utsliten 4 dagar innan vi skulle åka till Sverige. Vi såg på bilderna dem la ut och smälte bokstavligen. Tänk om vi inte hittar en sådan typ senare, eftersom att jag vill ha det typiska schäferutséendet?

Det som skedde var i alla fall att vi fick hem hunden som nu är hos en svensk dam tills vi kommer tillbaka. Hon har lovat att börja träna med henne så gott det går (valpen är inte mer än ca 6v och var väldigt rädd så det får ta tid) samt att prioritera att den blir rumsren och trygg, vilket hjälper oss när vi kommer hem. 
”Men ni kommer ju hem med en bebis” – är nog mångas reaktion och anledningen till att folk tycker att det är en dum idé. Ja, men vi är medvetna om jobbet. Vi kommer till en början att vara hemma bägge två vilket underlättar självklart och vi är fullt medvetna om att det viktigaste är att hunden är såpass trygg att den kan vara runt bebisen. Vi kommer inte kämpa emot om situationen inte funkar, självklart, men då har vi också erbjudandet från damen som passar Kira nu att hon gärna adopterar henne. Så vi är inte låsta med hunden om det inte känns rätt. Vi hoppas dock självklart på att Kira kommer bli en trygg individ som kan stanna i våran familj i många år. 
Jag har faktiskt inte gått runt och berättat för folk om våran nya medlem. Varför? Jag orkar inte reaktionerna. Jag förstår att folk får egna åsikter och vill påpeka dem men vi båda vet om att det finns en risk att hunden inte blir kvar. Vi vill ge det en chans oavsett hur mycket extra jobb det blir för oss, framförallt för min del som ska träna hunden. Jag vill bara att folk visar glädje för våran skull eller inte säger något alls, för vi har tänkt igenom detta.
Hon som passar Kira nu är förälskad i henne och har själv schäfer. Hon är nästan alltid hemma, permanent boende i Spanien, och har erbjudit sig att även passa henne när vi ska resa eller dylikt då hundarna går fantastiskt bra ihop. Det är en trygghet. 
Visst är hon vacker? 💓
Det var tufft när vi lämnade iväg henne och reste till Sverige. Vilket blir nästa uppdatering. Sverige och bebis har ett visst sammanhang, såklart.
Hittills har vi varit här i 12 dagar. Vi landade i Sverige 4e september och var direkt hos barnmorska den 5e, tog blodprover den 6e och ultraljud den 7e. På ultraljudet konstaterades att han var i form för att vara i v35, men något liten i vikt trots att han ändå är inom kurvan. Under helgen åkte vi till Kungsbacka och plockade upp Tell för en tur till Ullared och därefter sov vi även hos henne en natt. På söndagen tog vi turen förbi Nelli och Johannes som var på drottning Silvias barnsjukhus och hälsade på deras lilla godbit, Douglas. 
I måndags var vi hos barnmorskan igen och fick moderskapsintyg samt att vi skrivit på delad vårdnad hos familjerätten. För min del var det tandläkaren i tisdags så passade på att skicka in papper till försäkringskassan som dessutom kom in och registrerades redan på onsdagen (!). I fredags la jag in mammadagar för utbetalning, med tanke på att vi båda två redan står utan lön för stunden. 
Utöver det väntar vi fortfarande på bebis. Det börjar bli sååå påfrestande och i veckan var vi inne för att jag hade så ont i magen varpå läkarna säger att det verkar vara sammandragningar och förvärkar… vilket man kan ha i 2 (!!!!!) veckor. Hur överlever man?!
Jag får helt enkelt dricka mycket te och springa i trappor, men han kommer nog när han känner för det oavsett. 
I torsdags anlände Jacob, min brorson. Niclas, min bror, har Kevin sedan tidigare och fick i veckan sin nummer två. En fantastiskt söt liten kille. Mamma och pappa kom hem från Spanien igår och pappa är iväg och jobbar nu men tanken är en tur till Överby om en stund för att vid lunch åka bort och bebismysa. Ska ta med kameran så kanske vi får till några bilder dessutom. 
Klockan har slagit 08, det är officiellt morgon och jag ska duka undan frukosten. Jag undrar när resten av huset ska vakna… 😉

Baby shower

Förresten!
För en vecka sedan, innan vi åkte till Sverige så ordnade mina fantastiska vänner en baby shower åt mig. Det var så fint gjort och jag kan inte beskriva hur tacksam jag är över så fina vänner. Vi fick mängder med fina grejer till våran lilla pojke och jag fick en fantastisk morgonrock som jag funderar på att leva resten av mitt liv i, oerhört mysig. Ett par mysiga timmar med mina godingar och respektive barn, vad jag uppskattar dessa personer. 

6 dagar kvar

Onsdag. 
 
Det är mitt i veckan, Christian jobbar i en timme till samt kommande två dagar och därefter är vi lediga. Lediga i månader, tillsammans. Från början var det bestämt att vi skulle åka till Sverige 25e september och vi hade biljetter bokade. Planerna har ändrats på grund av lite komplikationer, dåliga blodprover och pendlande blodtryck så för att vara på den säkra sidan fick vi rekommendationerna om att åka hem tidigare vilket nu blir redan på tisdag, om 6 dagar. I 4 månader är vi lediga tillsammans från jobbet innan Christian går tillbaka i Januari. 4 månader… 
 
Hur som helst så verkar våran lilla kille må bra där inne för stunden, vilket är det som betyder något. Däremot så vill jag klaga. Jag vill klaga på allt. Trötthet, ont i ryggen, det ständiga kliandet?! Jag kommer inte ihåg senaste gången jag sov en hel natt med god sömn. Jag är trött – k o n s t a n t. Det spelar ingen roll vad jag gör, sitter, ligger, går, är stilla… ryggen gör förbaskat ont oavsett, framförallt ner mot svanskotan strålar det åt alla håll. OCH vad är saken med kliandet?! Jag förstår att magen kliar när huden töjs ut… men mina ben, fötter och händer är nog värst och kliar konstant. Hepatos konstaterade läkarna. Varför just jag? Jag vill nästan gråta i timmar var och varannan dag samtidigt som jag vet att det inte hjälper. Bit ihop, var tyst och hoppas på att det går över. Utöver allt ovanstående så har jag börjat kräkas igen… som om jag inte gjorde det tillräckligt i början av graviditeten.
 
Sommaren har i alla fall rullat på bra i övrigt. Tiden har gått snabbt och värmen är och har varit påfrestande som gravid. Men på den fronten ska man inte klaga. Såååå mysigt att ta en promenad längs med havet var och varannan dag. Höra havets brus ifrån vågorna som slår mot klipporna. Ett helt annat liv. Jag längtar tills magen har försvunnit och jag, istället för att känna mig klumpig och stor, kan promenera med våran son i vagnen till den vyn. Den känslan, den längtan. 
 
Våran lägenhet har varit uthyrd hela sommaren och vi har bott i Christians föräldrars lägenhet under tiden. Det har varit toppen att göra så då vi tjänat bra på det givetvis, men imorgon flyttar de sista hyresgästerna ut äntligen. Borta bra men hemma bäst helt enkelt. Dem ska åka vid 11 och eftersom Christian jobbar så tänkte jag passa på att åka bort och städa undan samt börja packa ihop våra saker. Vi har trots allt en hel del att göra innan vi åker. Tre hundar ska med till Sverige för omplacering, våra katter ska till barnvakt, det ska packas åt båda oss samt åt bebis och vi behöver även få klart allt i lägenheten så att allt står klart när vi kommer hem. Spjälsängen ska byggas ihop och bäddas, vi har nya byråer från Ikea som ska monteras upp samt ett och annat som ska ordnas med. Vi kommer absolut att hinna med allt på ett eller annat sätt, men jag har en känsla av att vi båda kommer vara helt slut när vi väl tagit oss till flygplatsen för att resa. 6 dagar kvar…